Rechard påstod att han redan hade en plan klar för skattläggningen och att han snart skulle leverera den. Men det var uppenbarligen inte sant. Trana konstaterade att “jag intet kan förmå av honom” och att Rechard inte visste mer om saken än Trana själv. Trana konstaterade att skatten vid denna tid utgick enligt Karl IX:s skatteordning från. Dessutom hade det tillkommit tionde, haxepalka (en fraktavgift) och lagmansränta. Tiondet var inte en tiondedel av något utan en schablonavgift som togs ut i torrfisk eller några renar per lappby. De övriga skatterna kunde uppgå till ett eller två par lapphandskar eller lappskor per hushåll. Huvudskatten kallades “den årliga räntan”. Skatteberäkningens “fundament” var mantalet och “bör var lapp som är hälsosam och kommen till års ålder kallas ett mantal”, skriver Trana. Men här uppstod ett problem. I skattelängderna var de flesta upptagna för ett halvt mantal. Varken Trana eller Rechard visste varför det blivit så. Rechard menade att mantalet hade uppstått då varje lapp blivit tilldelad “viss mark eller distrikt av skogen” där han kunde föda sina renar. Det avvisade Trana med att det inte fanns något bevis för en sådan skattläggning. Dessutom kunde han inte tänka sig att det skett eftersom “lapparna äro snart på det ena och snart på det andra hållet och stundom alldeles utur landet och uti en annan potentats välde”, d v s under danske kungen eller ryske tsaren. Trana menade att det måste vara ett förbiseende eller fogdarnas försummelser som gjort att ett halvt mantal blivit det normala i skattelängderna. Enligt honom måste det finnas något besked om saken i de lokala arkiven och han föreslår en skrivelse där man beordrar landshövdingen att söka i sina gamla handlingar. För kammarkollegiet blev det här problemet minst lika viktigt som skattegrunden. Om skatten halverats av misstag vore det lätt att motivera en höjning. Men vad som skett sedan hade glömts bort och handlingarna i frågan kunde inte återfinnas. Numera vet vi var- Det halva mantalet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=