sakkunniga. Inte ens de tjänstemän som tillsatts för att övervaka lagarna kände till dem, enligt utredningen. Denna okunskap verkar ha funnits även på högsta länsnivå. Landshövdingen i Norrbotten skriver att “i länets avlägsna fjälltrakter ligga oerhörda vidder av bästa ripmark öppna för varje svensk jägare”.395 Fem år senare skriver en ny landshövding i samma län att villebrådet inom Lappmarken betraktas som ett “commune bonum” [en allmän egendom] och att det skall bli bättre ordning när avvittringen är avslutad. Han verkar helt omedveten om att jakten ovanför odlingsgränsen då var reglerad i en nio år gammal lag.396 Sedan Lappmarken blivit avvittrad kunde jaktstadgan fråninte ens formellt åberopas som ett medgivande för fri jakt. Till detta kom renbeteslagarnaoch, som sannolikt innebar att samerna fick ensamrätt till jakt på vissa områden.397 I års jaktlag lade man dessutom till en förtydligande formulering om att jakten bara var fri “på oavvittrad mark, som ej blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisad” (§ ).398 Men det fick ingen effekt förrän något år in på-talet, skriver års jakt- och fiskerisakkunniga. “Allt intill senaste tid [], då viss ändring härutinnan försports, har intet åtgjorts för att göra allmänheten uppmärksam på gällande föreskrifter, vilka även delvis synes hava varit tjänstemännen främmande”.399 Det borde ytterligare markeras att jakten inte var fri i Lappmarken, menade utredningen. Så skedde också genom att man ändrade jaktlagen och tog bort alla hänvisningar till fri jakt på oavvittrad mark i paragraf 7.400 Året därpå kom den nya renbeteslagen, vilket bör ha gett samernas särskilda rättigheter ytterligare genomslag hos tjänstemän och befolkningen i övrigt. 395 Landshövdingarnas…, Norrbotten 1890 396A.a., Norrbotten 1895 397 När detta skrives har skilda åsikter redovisats i en pågående statlig utredning. Se inläggen i Vem får… (SOU 2005:17) 398SFS 1912:289 399 Ändringar i jaktlagen…(SOU 1922:16), s 84 400SFS 1927:434
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=