klarar samtidigt att det avser skillnader i sättet att försörja sig. Hans definition på nybyggare är att han skall bruka åker och vara bosatt på samma plats minst nio månader om året. Men definitionen kompliceras av att även så kallade fiskarlappar kunde vara tämligen fast bosatta. De var dessutom ofta initiativtagare till nybyggen. Först blev de relativt bofasta vid en givande fiskesjö, sedan kunde de skaffa sig några getter och kanske en ko samt successivt bygga hus. Efter en period på kanske - år insynades området som ett nybygge. Ett ytterligare problem är att ett “lapskt” nybygge kunde bli “svenskt” eller “finskt” och tvärtom. Dessutom kunde samer bli “svenskar” efter någon generation. Denna övergång till en ny etnicitet är svår att belägga i källmaterialet. Petrus Laestadius har några sporadiska uppgifter från -talet. Om en nybyggare skriver han till exempel att han “var lapp till börden”, men blev svensk. Hans bror däremot “var och förblev lapp”. Tydligen hade sättet att klä sig betydelse, “för lappens övergång till svensk är denna omständighet vanligen avgörande”. Det tog en viss tid innan bytet av etnicitet accepterades. Till att börja med har “de födda svenskarna ändå svårt nog att glömma den forna lappen […] men när den nye mannen blivit en verksam och duglig nybyggare, så förskaffar han sig så småningom jemnlikhet med de övriga”. Laestadius skriver också att bland de dåvarande nybyggarna i Arjeplog var två “födda lappar, men försvenskade”. Två andra behöll även som nybyggare “sin lapska dräkt och sitt språk”. Det förekom tvister mellan renskötseln och nybyggesnäringarna redan omkring år , men de var inte mer omfattande än de som förekom inom respektive grupp. Enligt Kvists undersökningar förekom baratvister mellan fjällsamer och nybyggare i domböckerna för Lule 240Exemplen bygger på Bylund 1956, s 9, 112, 210 ff 241 Læstadius 1833, s 210, 243 ff Få tvister
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=