maria rasmussen Stjernberg gav därefter uttryck för uppfattningen att det ur preventionssynpunkt varken var lämpligt att använda affekt eller planering som rekvisit för mord och dråp. För att illustrera varför planering inte dög som rekvisit använde han följande exempel: Vad gäller affekt utvecklade han sin ståndpunkt i enlighet med följande: Stjernberg ansåg således att en gärning kunde vara mer eller mindre grov oberoende av psykologiska moment såsom överläggning och affekt och gav istället uttryck för uppfattningen att uppdelningen mellan mord och dråp borde göras efter kriterier för tillfällighets- respektive kroniska förbrytare. Vidare ansåg han att stadgandet omdråp efter provokation i 14 kap. 3§2 st. SLvar lyckat då det tog sikte på just denna distinktion, även om han noterade att bestämmelsen endast tog sikte på ett specifikt fall av tillfällighetsbrottslighetoch inte samtliga fall där brottet föregåtts av en ”oemotståndlig frestelse”.92 Han påpekade särskilt att det i 14 kap. 3 § 2 st. SLuppställda kravet på att gärningspersonen skulle ha försatts i vrede ”utan egen skuld” stämde väl överens med kännetecknen för tillfällighetsbrottslingen.93 51 89 Stjernberg 1934, s. 5. 90 Stjernberg 1934, s. 6 91 Stjernberg 1934, s. 5f. 92 Stjernberg 1934, s. 6. 93 Stjernberg 1934, s. 8. Foucault förklarar införandet avcrime passionnel som en förmildrande omständighet i Frankrike utifrån liknande tankegångar. Crime passionnel benämnde han som ett brott förbundet med utomordentliga omständigheter, där vansinne inte kunde åberopas som förmildrande omständighet, men där det ändå stod klart att det inte skulle bli ett vanebrott. Med hänvisning till franskt statligt tryck från slutet av 1700-talet menar Foucault att straffet ansågs vara ett medel som kunde användas för att förmå ”den elake, ”Brottet har sitt upphov i en grov förolämpning, t.ex. en makes otrohet. Maken överraskas kanske t.o.m. inflagranti – men i stället för att ögonblickligen döda maken, kväver han sin vrede, vilken sedan ligger och bränner i veckor och månader, tills han slutligen tar hämnd. I detta fall föreligger ett lindrigare fall trots överläggning.”90 ”Affektsynpunkten duger ej alls, ty det beror på, vari affekten har sitt upphov, om den är förmildrande eller ej. Har den sitt upphov i en förolämpning, är det givetvis ett lindrigare fall. Men har den sitt upphov t.ex. i avundsjuka på en annan, som har en förmån, som man själv saknar, så kan det vara ett mycket grovt fall, trots att man handlat i affekt.”91 ”Affekten kan mycket väl i människosjälen avspegla sig i att vederbörande kämpat en häftig strid md alla de krafter, som driva till brottet, t.ex. hos sådana, som lida av politiska affekter. Det kan med andra ord finnas perdurerande affekter som mycket väl möjliggöra överläggning.”89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=