50 ningen att affekt och planering inte är de enda omständigheterna av relevans vid denna bedömning utan också skälen för affekten: Påså sätt menade Thyrén att det borde krävas att affekten var av sådant slag att den ”efter människosjälens normala beskaffenhet” var ”naturlig” och ”lätt förklarlig” för att kunna medföra att en gärning bedömdes som dråp.85 Trots detta nöjde han sig med att i 1 § i utkastet föreskriva att gärningspersonen skulle ha begått brottet ”under stark sinnesrörelse och utan att hava sitt beslut övervägt” för att dödandet skulle kvalificera sig som den lindrigare graden. Att uppställa ett rekvisit som tog sikte på affektens orsak menade Thyrén nämligen skulle kunna tolkas som ett ”relativt gillande av brottet”, vilket han ansåg vara ”aldrig önskvärt i en strafflag”. Thyrén lämnade därför straffmaximum öppet för dråp och uttalade att det skulle ankomma på domaren att avgöra i vilka fall gärningspersonen uppvisade en hög grad av farlighet trots att hen begått gärningen i affekt; i dessa fall skulle straffet motsvara straffet för mord.86 Anmärkningsvärt är att Thyrén trots denna uppfattning behöll dråp begångna i vrede efter synnerlig misshandel eller svår förolämpning som en tredje form av uppsåtligt dödande med lägre straffskala än de två ovannämnda. Någon motivering till varför han ansåg det lämpligt att i lagtexten särskilja dessa fall från övriga fall av dråp lämnades inte.87 En liknande uppfattning i fråga om distinktionen mellan mord och dråp fanns hos Stjernberg i hans föreläsningar från 1934 om brotten i 14 kap. SL. Stjernberg inledde sin föreläsning med att konstatera att det i rättsvetenskapen funnits olika uppfattningar om huruvida distinktionen mellan mord och dråp borde gå genom affekt eller planering, där båda dessa psykologiska kriterier betraktats som indicier för en ”mer eller mindre fördärvad karaktär” hos brottslingen.88 Han betonade vidare att affekt och planering inte nödvändigtvis måste sammanfalla: dödande med kallt blod i stundens hetta 84 Thyrén 1917, s. 200. 85 Thyrén 1917, s. 200. 86 Thyrén 1917, s. 201. 87 Jfr Thyrén 1917, s. 201f. 88 Stjernberg 1934, s. 5. ”Den brottsling, som har lätt att i tid och otid råka i affekt och under en dylik omotiverad affekt begått brottet, är icke mindre samhällsfarlig därför att han icke handlat överlagt eller kallblodigt: en sådan habituell affekt visar hans konstanta sinnesbeskaffenhet lika mycket som det efter långvarig överläggning fattade brottsliga beslutet hos den andre.”84
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=