RSK 11

maria rasmussen rubriceringen av mord och dråp och vilka omständigheter som haft betydelse för straffmätningengenerellt. Sveriges rikes första samlade lagstiftning var 1734 års lag, vilken på straffrättens område gällde fram till dess att SL trädde i kraft år 1865. Bestämmelser om brott och straff fanns främst i missgärningsbalken (MB). Enligt Björne hade det på 1700-talet blivit praxis i straffrättsframställningar att samla straffrättens generella regler i en allmän del.11 Någon sådan fanns dock inte i MB som var kasuistiskt uppbyggd.12 Också differentierade straffskalor saknades i lagen; för varje straffbud fanns istället ett specifikt straff föreskrivet. Tanken var således att det i domstol inte skulle äga rum någon straffmätning på annat sätt än att gärningen rubricerades som en viss brottstyp. I praktiken var emellertid så inte fallet, utan även om ett visst straff var föreskrivet för en gärning så hindrade inte detta domstolen från att döma ut ett helt annat straff.13 Med andra ord hade legalitetsprincipen inte fått genomslag i den svenska straffrätten vid denna tid. Ideologiskt var de i lagen föreskrivna straffen bestämda med utgångspunkt i idéer om avskräckning och vedergällning.14 Det förstnämnda på så sätt att många av straffen var hårda; dödsstraff var föreskrivet för 68 brott och för flera gärningar föreskrevs kroppsstraff.15 Idéerna om vedergällning syns t.ex. i 24 kap. 1 §MBdär det kan läsas att en gärningsperson som dräpt någon med vilja ”gifwe lif för lif ”. Vidare fanns inte någon skuldprincip i dåvarande straffrätt, utan t.ex. i 27 kap. 1 § MB stadgades att om någon dräptes inom ett härad och ingen skyldig kunde hittas skulle de bosatta inom häradet erlägga böterna (s.k. dulgadråp). Trots avsaknaden av en skuldprincip framstår det dock som att det inte varit främmande att väga in vad som idag skulle kallas för skuldfaktorer vid värderingen av gärningar. Som exempel kan noteras att i 36 kap. 1 § MB stadgades att i fall där en make slog sin hustru, eller vice versa, ”af hat, eller i dryckenskap, eller för annor qwinnos skul” skulle dubbla böterna erläggas. Också i 35 kap. 5 §MBfanns en bestämmelse om strafflindring i vissa fall med följande lydelse: 31 11 Björne 1995 del I, s. 75. 12 Inger 2011, s. 162f. och Munktell 1943, s. 39. 13 Munktell 1943, s. 39 och Delin 1926, s. 844. 14 Inger 2011, s. 196 och Munktell 1939, s. 39. 15 Jfr Munktell 1943, s. 39 och Inger 2011, s. 195f. Se t.ex. 11 kap. 2 och 3 §§ MB. 2 Bråd skillnad och berått mod i MB– 1734 till 1832

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=