oskar mossberg endast sådana stipulationer som gick ut på att något skulle ges till annan. Denna kvalificering är central. När det kom till stipulationer om att något skullegöras (facere) för annan, så saknades nämligen de processuella hinder som lär vara förklaringen till Gaius formulering. 147 419 Jfr Diocletianus & Maximianus, Codex 8.38.3 pr, som inleds med orden: ”Då en muntlig obligatio inte kan kontraheras mellan frånvarande […]” (Latin: ”Ut inter absentes verborum obligatio contrahi non potest […]”). Jfr även Zimmermann, The Law of Obligations s 34 (”Legal effects were not abstracted from the persons performing the formalities […]”), och 35 vid not 3 m hänv till Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter, se där ssk s 11 f. Jfr även Weiss, Institutionen des römischen Privatrechts s. 408 och Ulfbeck, Kontrakters relativitet s. 32. 420 Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 35, 621 och 622 f; Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s 10; Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 312 (f) och 98 ff, där läget (på s. 100) dock sammanfattas så: ”Juristerna följde alltså vissa tolkningsregler,men betraktade dem inte som bindande eller somen egen rättskälla utan endast som riktlinjer.”. Jfr även om Pedius uppfattning Ulpianus, Digesta 2.14.1.3, och därom Kaser, a a s. 312 och 300. 421 Se Zimmermann, The Law of Obligations s. 35, vid n 4 och jfr även de i ovanstående not angivna källora. 422 Zimmermann, The Law of Obligations s 35 och 72 samt Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 92 f. 423 Jfr Gaius, Institutiones 3.92 f. 424 Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 35 och s 72. 425 Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 35 och Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 9 ff. Om det stämmer att alteri stipulari så att säga gav uttryck för en allmän princip, vilket diskuteras nedan, talar förstås även det emot utan vidare anföra stipulationsformen som principens grund eftersom den i så fall gällde oberoende av om formen iakttagits eller inte. Det finns två andra förekommande förklaringar. Den första av dem, formkravsförklaringen, kan sammanfattas i en om-så-sats: om, avtal ingicks genom att personligen närvarande parter iakttog den ovan beskrivna formen, så, kan inte gärna någon annan än dessa bli berättigad.419 Detta gäller särskilt som den ursprungliga formen krävde att ordet ”mihi” (till mig) användes, vilket – i ljuset av de snäva tolkningsprinciper som gällde –420 innebar att promittenten endast kunde påta sig förpliktelser i förhållande till medkontrahenten.421 (Denna förklaring kan med fördel presenteras i ljuset av den historia om obligationsbegreppets ansvarsrättsliga genesis som givits ovan, vilket torde vara ägnat att få den att framstå som mer övertygande.) Över tid liberaliserades formkraven.422 Andra verb änspondere och andra språk än latin kunde användas,423 och kravet på användningen av ordet mihi övergavs.424 Trots det övergavs inte regeln, vilket ansetts tala mot att anföra formaliareglerna som alteri stipulari-principens grund.425 Den andra, alternativa, förklaringen till maximens formulering, är att det krävdes att stipulator hade ett intresse i den stipulerade prestationen. Intresset
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=