146 Som synes utgör ”alteri stipulari” främst ett slags bakgrund till Gaius huvudsakliga ärende, att uttrycka sitt stöd den sabinianska skolan (”våra lärare”), och det är inte utan att man kan uppfatta frasen som blott en ungefärlig beskrivning av en processuell komplikation som drabbade stipulationer om att ge till tredjeman negativt. (Den återkommer vi till.) Som synes avgränsar också Gaius sin beskrivning på ett sådant sätt att deninte gäller det romerskrättsliga huvudfallet av kontraherande till nytta för annan – nämligen det som sker till nytta för den under vars makt (potestas) kontrahenten står. Löften som en kontrahent avgav till förmån för medkontrahentens familjefader, vilken som frånvarande får betraktas som tredjeman i förhållande till själva kontraherandet, var tveklöst giltiga. Detta har visserligen ibland förklarats med att den romerska familjen skulle havarit”ungefär somettbolag”ochatt söneroch slavarageradesom ”organ” för den familjefader under vars makt de stod. Det är dock en tämligen uppenbar anakronism utan stöd i materialet. (Det rör sig om ett tyskt påfund från 1800-talet avsett att legitimera den tyskromerska bolagskonstruktionen, jämte en projicering av den samtida bolagsrättsliga organteorin.)418 Den processuella komplikationen drabbade alltså bara vad som, med hänsyn till vikten av familjen som grundläggande ekonomisk organisatorisk enhet, måste betraktas som ett undantagsfall. För detta fall torde det dock finnas ett visst överlapp med en annan romerskrättslig fras, nämligen, efter Gaius, Institutiones 2.95, per extraneam personam nobis adquiri non posse, vilket betyder ungefär: ”genom utomstående person kan vi inte förvärva”, eller ”har vi inte makt att förvärva”. Denna fras avgavs som beskrivning av det läget att ”vi”, det vill säga familjefadern, inte enligt den strikta iuris civilis kunde förvärva äganderätt genom utomstående. Som Gaius klart ger uttryck för gällde alteri stipulari barastipulatio, det vill säga en specifik avtalstyp bland flera sådana, och även då gällde den tredjemansavtalets tidiga historia 417 För den latinska lydelsen, se i not 314 ovan. 418 Se om denna Gierkes teori och dess påverkan i svensk bolagsrätt bl a Karlgren, Studier över privaträttens juridiska personer och samfälligheter utan rättspersonlighet, 1929, s. 51 ff; Olivecrona, Studier över begreppet juridisk person i romersk och modern rätt, 1928, s. 52 ff. vars välde han ej är subjekt, i vilken omfattning har stipulationen verkan? Våra lärare hävdar att den i sin helhet är giltig, och att det hela gäldas till honom som stipulerat, som om den utomståendes namn ej tillagts. Men den andra skolans auktoriteter menar att bara hälften gäldas [och ska betalas till stipulator], och att stipulationen är verkningslös i den andra delen.”417 (mina kurs)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=