138 en allmän ställförträdarrätt, kom det därmed att bli frestande att bara acceptera, och reproducera, den utveckling bland annat Savigny målat upp, eftersom det innebar stöd för en sådan allmän företrädarlära som uppfattades praktiskt önskvärd. Det framstår inte som osannolikt att den här beskrivna utvecklingen bidragit till att den ovan beskrivna historieskrivningen (enligt vilken ställföreträdarrätt och tredjemansavtal inte erkändes ”förr”, eventuellt med tilllägget ”enligt romersk rätt”) i vår tid kommit att bli gängse. De romerska juristerna lär undantagslöst ha varit skolade retoriker.377 Det framstår som sannolikt att de hade en annan syn på vad rätt är, och hur rätt blir, än vad moderna jurister i allmänhet torde ha. Exakt vilka skillnaderna skulle vara är förstås svårt att säga (det ligger också i sakens natur att det är svårt att artikulera ett annat paradigms försanthållanden). För egen del vill jag dock tro (även om jag inte har några belägg för det, och, om det ligger något i det, så lär det likväl ha funnits individuella variationer – just som det gör idag) och misstänka att romarna i kraft av sin retoriska skolning var bättre rustade att motstå den lätt inträdande impulsen att hypostasera rätten.378 Att förtingliga den, och mer eller mindre omedvetet tala om den (och kanske, när vi glömmer oss, tänka den) som vore den ett ting, ett yttre objekt, vilket funnes, även omdet aldrig skådas. (Somen boll, somhela tiden tredjemansavtalets tidiga historia 377 Jfr t ex Olga Tellegen Couperus, Roman Law and Rhetoric, Revue belge de Philologie et d’Histoire 2006 s 59 ff, som förfäktar retorikens betydelse också inom formulärprocessen, bl a då formulären skulle tolkas (varvid retorikens ambiguitaslära lär ha haft uppenbar potential). Hon avslutar (s. 75) också med att konstatera att, även om det var grekerna som uppfann retoriken, och det trots detta är romarnas rätt som förmedlats, medan grekernas dött ut och i stort sett glömts bort, så var det den grekiska retorikens förtjänst att den romerska rätten alls blev så stark att den kunde överleva genom seklerna. Se även Kacprzak, Rhetoric and roman law, i du Plessis, Ando & Tuori (ed:s), The Oxford Handbook of Roman Law and Society s. 200 ff, bl a s 201: ”[Rhetoric] was the only form of institutionalised higher education in existence until late Antiquity. Rhetoric in a sense was the air that Roman elites breathed. It is therefore inevitable that it must have shaped the minds of the jurists as well.” 378 Jfr Kelsen, Zur Theorie der juristischen Fiktionen, Annalen der Philosophie 1919 s. 634 (se på temat även ff), som talar om ”vår ändlösa mänskliga tendens att hypostasera saker” och citerar Vaihinger, Philosophie des Als Ob s. 391. För ett konkret exempel på att en synbar hypostasering fått materiellrättslig betydelse för frågor om tredjemansrättigheter, jfr Iversen, Forholdet mellem kontrakts- og deliktsansvar, NJM2017 s. 290. Romarnas rättsvetande och retoriskt motvetande 4.1. 4 En möjlig motberättelse
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=