oskar mossberg reduktivt, eller reduktivisitiskt (om vi nu prompt ska uttrycka oss i termer av -ismer), för det fjärde historicistiskt och för det femte och sista modernistiskt självbekräftande. Historieskrivningen (det vill säga den som i en generaliserad form återgivits ovan) är alltså ändamålsorienterad, på så vis att historieskrivarna till synes föresatt sig att beskriva den utveckling (i singular) som förklarar, och därmed legitimerar, det nu rådande läget. Historien gestaltas som att den rört sig mot det historiens slut vid vilket vi nu befinner oss, och bekräftar därigenom det nu rådande läget – underbygger det, motiverar det, rättfärdigar det, och framställer det som en närmast av naturen given ordning. En logisk utveckling ur det som varit, vilken i kraft av sin logiska härkomst blir oantastlig, såsom varande. Därigenom reduceras historien, i all dess komplexitet, till en välpaketerad krönika; en hävdeberättelse vid vars ändpunkt skulle kunna sättas den ovan citerade passagen i NJA2012 s 697, vilken då kan läsas som en beskrivning av den historiskt och rättskulturellt givna, närmast ofrånkomliga, utgångspunkten för argumentation i frågor om avtals tredjemansverkningar. Det är kanske inte så farligt, då även utgångspunkter kan överges – men historieskrivningen blir då formativ för den avtalsrättsliga diskursen, och tillåts att uppställa ett hinder, en metaforisk mur, vilken tredjeman måste ta sig över.333 Det innebär i alla händelser att tredjemansrättigheter framställs som något undantagsmässigt, en anomali vilken som sådan fordrar särskild förklaring. Historian fungerar då som basis för en retorisk ontografi, en verklighetsteckning vilken ofrånkomligen och redan från start ger den som förnekar tredjemansrättigheter ett retoriskt försteg framför förespråkaren – ett relativt försteg som man många gånger kan ifrågasätta om förnekaren verkligen är förtjänt av. 125 333 Jfr den packade texten strax nedan. 334 Terminologin varierar. Ibland omtalas denna typindelning baserad på om tredjemannen har självständig kravrätt eller inte med begreppsparet äkta–oäkta tredjemansavtal, ibland egentliga–oegentliga och ibland med självständiga–osjälvständiga (varvid termerna med det negerande prefixet o- anger att tredjeman saknar självständig kravrätt). Exempel på Ett gott exempel finns i NJA1941 s 317. Fallet rörde en tredjemans krav mot en avtalspart, under åberopande av ett påstått egentligt tredjemansavtal – det vill säga ett avtal enligt vilket tredjeman äger självständig kravrätt, mot endera parten eller mot båda parterna, i enlighet med parternas avsikt och alltså avtalets innehåll.334 Specifikt finner man historieskrivningen i det rättsutlåtande som återges i NJA-referatet, författats av juris professorn Håkan Nial och vars innehåll strax innan hovrättens dom sägs kunna ”refereras sålunda”:
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=