oskar mossberg Gaius, Institutiones 3.103 inleds med något som kan anses uttrycka, eller i vart fall underförstå, alteri stipulari-maximen och berör sedan ett tolkningsproblem avseende så kalladstipulatio sibi et titio dari, det vill säga stipulation om att ge till en själv och till Titius (ett egennamn som i romanistikens källor används somen standardetikett för tredjeman).Gaius redogör därvid för en rättsvetenskaplig stridsfråga och dess olika föreslagna lösningar. Stället lyder i ungefärlig svensk översättning: De lärare och auktoriteter som avses torde vara de två ledande skolbildningarna vid Gaius tid, de så kallade Sabinianerna och Proculianerna.312 När Gaius nämner ”våra lärare” så avses Sabinianerna, till vilka han förmodligen i denna fråga liksom i allmänhet anslöt sig, även om det inte framgår otvetydigt i den citerade passagen.313 Man får alltså intrycket att Gaius ansåg att stipulationslöftet var giltigt till sitt fulla belopp (enligt prin119 311 Gaius, Institutiones 3.103, på latin: ”Praeterea inutilis est stipulatio, si ei dari stipulemur, cuius iuri subiecti non sumus. unde illud quaesitum est, si quis sibi et ei, cuius iuri subiectus non est, dari stipuletur, in quantum ualeat sipulatio. nostri preaceptores putant in iniuersum ualere, et proinde ei soli, qui stipulatus sit, solidum deberi, atque si extranei nomen non adiecisset. sed diuersae scholae auctores dimidium ei deberi existimant; pro altera uero parte inutilem esse stipulationem.” (mina kurs.) 312 Skolorna har sina namn efter Massurius Sabinus och Proculus, men anses grundade redan innan dem, av (Gaius Ateius) Capito respektive (Marcus Antistius) Labeo. Se allmänt om skolorna och kontroverserna dem emellan, Leesen, Gaius meets Cicero: Law and Rhetoric in the School Controversies, som undersöker kopplingarna mellan den rättsliga argumentationen i, bland annat, denna tvistefråga och den retoriska traditionens rekommendationer (särskilt sådana dessa manifesteras i Ciceros ochQuintilianus läror). Se även Stein, The Two Schools of Jurists in the Early Roman Principate, Cambridge Law Journal 1972 (vol 31) s. 8 ff, eller (kortare) t ex Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s 378 ff. Jfr även Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 53 f. 313 Se i och vid not 314 ovan samt Leesen, Gaius meets Cicero s 1 ff och 187 ff. Jfr även Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s. 378. ”Vidare är en stipulation utan verkan, om vi stipulerar att en sak ska ges [lat: dari], till någon under vars makt vi ej är subjekt. Därför är frågan, om en man stipulerar om att något ska ges [lat: dari] till honom, och till någon under vars välde han ej är subjekt, i vilken omfattning har stipulationen verkan? Våra lärare hävdar att den i sin helhet är giltig, och att det hela gäldas till honom som stipulerat, som om den utomståendes namn ej tillagts. Men den andra skolans auktoriteter menar att bara hälften gäldas [och ska betalas till stipulator], och att stipulationen är verkningslös i den andra delen.”311 (mina kurs.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=