oskar mossberg stämmer man sig för att Ulpianus, Digesta 45.1.38.17 – som är något av ett favoritstöd för påståenden ommaximens existens,301 och inleds med orden ”alteri stipulari nemo potest, praeterquam si servus domino, filius patri stipuletur” (fritt översatt: Ingen har kraft att stipulera för annan, förutom en slav för sin herre, och en son för sin fader) – är interpolerat,302 på så vis att Digestas kompilatorer antas ha strukit ordet ”dari” (ge) i inledningens ”alteri stipulari nemo potest”.303 Denna läsningmotiveras främst med att källstället, i en strävan efter koherens och motsägelsefrihet, läses mot andra källställen; inte minst Paulus, Digesta 45.1.126.2, vilket kompilatorerna då antas ha förbisett att ändra.304 Översatt till svenska lyder det senare ställets relevanta del nämligen: Källstödet för att det fanns en alteri stipulari-maxim i klassisk romersk rätt finns annars kanske först och främst i Gaius, Institutiones, som är det enda klassiska verk som finns bevarat i något som kan antas likna dess ur117 301 Se t ex S O Johansson-citat strax ovan. Se även t ex Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s. 10; Zimmermann, The Law of Obligations s. 34 f, 36, 38 och 44; Schulz, Classical Roman Law s. 489 m hänv (pga kapitelvisa slutnoter) på s. 503; Zweigert & Kötz, An Introduction to Comparative Law s. 457; Kaser, Zur Interessebestimmung bei den sog unechten Verträgen zugunsten Dritter, Fs Seidl s 75 och jfr Henke, Die sogenannte Relativität des Schuldverhältnisses s 34 f. Ulpianus, Digesta 45.1.38.17 citeras i not 431 nedan. 302 Se särskilt Zimmermann och Kaser, i not 303 ovan a st:n. 303 Jfr härtill vidare 4 nedan. 304 Så hos Zimmermann, The Law of Obligations s 38 not 26. Jfr Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 10, som dock inte bemödar sig om att belägga det. 305 På latin:”per liberam personam quae neque iuri nostro subiecta est neque bona fide nobis servit, obligationem nullam adquirere possumus. plane si liber homo nostro nomine pecuniam daret vel suam vel nostram, ut nobis solveretur, obligatio nobis pecuniae creditae adquireretur: sed quod libertus patrono dari stipulatus est, inutile est, ut nec ad solutionem proficiat adiectio absentis, cui principaliter obligatio quaerebatur.”, den näst sista satsen, ”ut nec ad solutionem proficiat adiecto absentis”, är mäkta svåröversatt, varför den härvarande översättningens ”och han blir inte heller betalningsberättigad” är mycket ungefärlig. ”[…] genom fri person som inte står under vår makt och som vi heller inte i god tro behandlar som slav, har vi ej makt att förvärva obligatio. Det står klart att om en fri person i vårt namn ger pengar [dvs lånar ut dem] som är hans eller våra, att till oss lösa [återbetalning ska ske till oss], förvärvar vi obligationen på [återbetalning av] försträckta pengar: men det som befriad [slav] stipulerar om att ska ges [lat: dari] till hans patron [hans forne herre], overksamt är, och han blir heller inte betalningsberättigad, som den huvudsakliga obligationen sökts förskaffas. […]”305 (min kurs, som alltså syftar till att betona den positiva förekomsten av ordet dari)”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=