ligen fogdarna att hädanefter själva förvandla uppbörden av järn, eller köpa skinn i kungens namn.51 Fogdarnas möjligheter att handla med skattevaror tycks alltså minska. Birgitta Odén har dock visat att staten, under trycket från de kostsamma krigen, i praktiken kom att förlora kontrollen över lokalförvaltningen. Fordringsägarna hänvisades direkt till uppbördskällorna, och fogdedistrikten blev alltmer självständiga.52 Under sådana förhållanden måste manöverutrymmet för affärssinnnade kronotjänare snarare ha ökat än minskat. Under Karl IX hårdnar statens inställning till fogdarna, både i ord och handling. Karl utmålade ständigt sina lokala ämbetsmän som tjuvar och förrädare och utfärdade ett antal nya förordningar med avsikt att beskära fogdarnas möjligheter att agera självständigt. Orden följdes också upp med praktisk handling då nya rannsakningar genomfördes och ett antal fogdar verkligen miste halsen som en följd av dessa. Under 1620-talet svängde pendeln dock tillfälligt tillbaka igen, då experimentet med utarrendering plötsligt gjorde det helt legitimt att göra sig en privat förmögenhet på böndernas skatter. Efter Axel Oxenstiernas genomgripande förvaltningsreformer blev fogdarna åter redovisningsskyldiga, men nu inför regionalt utplacerade landshövdingar vilka ansvarade för att de lokala ämbetsmännen skötte sina uppgifter utan snedsteg. Så länge skatterna uppbars i natura kvarstod frestelsen för fogdarna att dryga ut lönen med inköp och försäljning av både det ena och det andra. Mycket av det småfuskande som Pär Frohnert finner i frihetstidens förvaltning påminner om de oegentligheter som Gustav Vasas fogdar också sysslade med. Möjligheten att sko sig fortsatte säkerligen att vara en viktig morot för fogdarna, både under 1600- och 1700-talen. Åke Sandström, som senast studerat Vasakungarnas handelspolitik, hävdar att just kronotjänarnas egen handel var ett avgörande hinder för statens strävan att kontrolle60
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=