mer heller inte att göras här. Vad som finns att tillgå är det tidigare diskuterade rannsakningsmaterialet, främst från 1550- och 1560talen. Kopplade till uppgifter som hämtats från litteraturen bör dessa källor kunna ge oss en klarare bild av fogdarnas privata handel, och vilken omfattning denna kunde få. Längst upp i norr återfinns några av de mest kända exemplen på fogdar som lyckats berika sig genom egen handelsverksamhet. Hans Fordell kom från en etablerad köpmannafamilj i Österbotten (där både hans bror och en av hans kusiner var fogdar), hade eget skepp, och handlade med smör, fisk och hudar på Stockholm och Tyskland.29 Han började som fogde i Ångermanland 1551-52, avsattes efter allmogens klagomål men fortsatte som kunglig skinnköpare i nordlanden. I Stockholm sålde han även skinn för egen räkning, och köpte salt som sedan avyttrades vid hemkomsten. Fordell tycks ha blivit utomordentligt rik och lyckades följaktligen köpa sig fri från alla anklagelser som riktades mot hans framfart. Under krigsåren på 1560-talet lånade han ut stora kontantsummor till staten och fick i gengäld omfattande förläningar i Österbotten, där han samtidigt var både häradshövding och fogde. Hans Fordell lyckades alltså mycket bra med att kombinera statliga förtroendeuppdrag med egen affärsverksamhet. Det ena förutsatte till stor del också det andra. När det gällde att driva in skatter från de råvarurika, men otillgängliga landskapen runt omkring Bottenviken, var statsmakten i regel hänvisad till att rekrytera sådana personer som hade goda kontaktnät i det glest befolkade landet. Här kom just landsköpmännen i fråga, t.ex. arvtagarna till de s.k. birkarlar som tidigare haft monopol på handel med samerna.30 Den som antog fogdesysslan fick naturligtvis i sin tur en stor fördel gentemot sina konkurrenter, då han ständigt stod i nära kontakt med producenterna, 54
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=