RSK 1

25 Som ett gott exempel på landskapslagarnas rättsliga tänkande kan man ta edsöresbalkens 17:e kapitel i Östgötalagen. I kapitlet framträder rättens olika skikt. Dessutom blir det tydligt att processtypernas historia är knuten till bevisföringens (utredandet av sanning) historia och sanktionen (straffet) till rättskipningens auktoritetsgrund. Enligt lagrummet kunde den misstänkte inte längre genom järnbörd och gudsdom frikänna sig från misstankar om mord på äkta hälft. Däremot kunde målsägande välja om morden skulle behandlas genom kunglig räfst eller på vanligt ting. Vid räfsten användes vittnen och nämnd för att döma den åtalade. En hustru dömdes till stening, en man till stegling. Vid vanligt ting kunde den svarande göra sig fri med 36 mans meded. Om han/hon inte lyckades med detta dömdes mördaren - inte till döden - utan till 40 marks bot: "Nu kan så hända, att en hustru mördar sin man eller en man sin hustru. Då skall man stegla honom, om han så gör, och stena henne, om hon så gör. Nu misstänkas de för detta brott. Då var först stadgat i lagen, att de skulle värja sig med järn och gudsdom. Men sedan Birger Jarl tagit bort järnbörden, är det så, att om de som åtala vilja bida konungens räfst, då skall man låta fånga den som åtalas och undersöka saken både med vittnen, om säkra vittnen finnas därtill, och med tvång, om han ej vill självvilligt vidgå. Finner man vittnesmål, eller vidgår han själv, då skall man låta stegla mannen eller stena kvinnan. Om den som åtalar ej vill bida konungens räfst utan stämmer och söker sin rätt, då må den som åtalas med tretolftsed styrka, att han ej gjort det; brister han åt eden, böte fyrtio marker men miste ej sitt liv."

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=