maktens företrädare angående provianttransporterna norrut till Torneå där nu stora delar av före detta Finska armén fanns. Konflikten var en fortsättning på konfrontationen med Klingstedt från hösten. Stromberg agerade i denna fråga som om han inte alls tagit intryck av kungens varning. Varför han fortsatte att förhålla sig till krigsmaktens krav på detta sätt kan tyckas dumdristigt och envist, men hans motiv och skäl till detta förhållningssätt framgår av den diskussion som provianttransporterna utlöste och som vi nu ska ta del av. Redan tidigt i november hade kommissariatet begärt att Stromberg skulle ordna transporter för att flytta spannmål liggande i Umeå hamn närmare armén. Stromberg motsatte sig detta då han ville trygga behoven för de sjuka i Umeå och skona bönderna från skjutsen. Den 19 december angavs i ett brev till landshövdingen att transporterna måste ske landvägen då sjötransporterna hindrades av motvind eller isbeläggning. Detta innebar att nu byggde hela Finska arméns försörjning söderifrån på skjutsen längs kustvägen.21 Därmed inleddes en dragkamp mellan landshövdingen och Klingstedt. Klingstedt hade begärt att Stromberg skulle skaffa fram 400 hästar i veckan för dessa transporter av proviant till Torneå. Vid de planerade transporterna den 23 och 29 januari hade allting slutat i kaos. Skjutsen hade stoppats upp redan innan den nådde Västerbotten och bönderna, som inte hade mat och foder för hur många dagar som helst, ansåg sig inte kunna vänta utan började så småningom bege sig hemåt. Stromberg poängterade för Klercker i en skrivelse att han inte fick tro att "…förhållandet å allmogens sida wara upkommit af felande vilja..." utan att det var omständigheterna runt omkring skjutsen som gjorde att de gav upp. 188
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=