165 på detta område framkommer att allmogen hade större respekt för häradsrätten än för fogdarna. I de fall där de finska landshövdingarna använde sig av häradshövdingarna och tingen som en kontaktkanal i fattigvårdspolitiken visar det sig nämligen att genomslaget för den statliga politiken var större än när de valde fogdarna som kontaktpersoner. Över huvud taget använde sig den finska allmogen bara i mycket begränsad utsträckning av landshövdingarna som kontaktpersoner i konflikter rörande fattigvården. De lokala ämbetsmännen i Finland kunde utöva inflytande på utformningen av den lokala fattigvården, men i första hand i sin egenskap av viktiga ståndspersoner i socknarna. En viktig förklaring till att den statliga politiken misslyckades på detta område var att fattigvården ur kronans synvinkel inte alls var något centralt område. Statsmakten ville helt enkelt inte sätta in mer resurser för att författningarna skulle efterlevas.30 Supplikerna, som var det föreskrivna sättet att vända sig till förvaltningen, har nämnts ett flertal gånger ovan. Suppliken (efter latinets supplicium, med betydelsen ödmjuk bön) var den normala kommunikationskanalen i Europas stater.31 Att supplikerna har haft större betydelse för svensk del under epoker då riksdagen har varit tillbakaträngd är en rimlig gissning. Undersåtarna hade sedan gammalt en rätt att 'gå till kungs' vilket man kunde göra genom en supplik eller genom personlig uppvaktning. Under 1600-talet blev senare det så populärt att det kungliga kansliet var tvunget att hålla sig med ett särskilt väntrum för de besvärssökande. Man kan förmoda att allmogen och städernas breda befolkningslager inte var särskilt frekventa i väntrummet. För dem återstod suppliken. Denna kanal åtnjöt antagligen stor legitimitet. Det är antagligen ingen slump att möjligheten till Supplikerna som institution
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=