164 svårt att hävda sin rätt mot lokala ämbetsmän som utnyttjade sin ställning och pålade allmogen olagliga avgifter.29 Fattigvården under frihetstiden är en fråga där statsmakten med bara begränsat stöd i lokalsamhället försökte driva igenom en ny politik utan att lyckas i någon större utsträckning. Framför allt kyrkan och vissa grupper bland ståndspersonerna, främst adeln, uppträdde på centralmaktens sida. Kronans åläggande på socknarna att de skulle bygga fattighus var den stora stötestenen. Centralmaktens anspråk på att reglera sociala förhållanden på lokal nivå utifrån övergripande idéer kolliderade med den lokala självstyrelsen. Den senare visade sig starkare. I stor utsträckning hade socknarnas motstånd också laglig täckning. Ett exempel är när landshövding Anckarcrona i Stockholms län utfärdade en länsförordning om fattigvården. Fogdarna skulle sammankalla särskilda sockenstämmor för att be socknarna ta ställning till om de ville anta eller förkasta förordningen som bl. a. stadgade om bygggande av fattighus. Panu Pulma framhåller att samtiden var av den uppfattningen att sockenstämmans beslut enbart gällde dem som var närvarande. Därför kunde stämman inte heller fatta beslut om landshövdingarnas förslag i fattigvårdsfrågorna. Både Ulla Johanson och Pulma har mycket klart kunna belägga att genomslaget av den statliga politiken var direkt avhängigt av den lokala socio-ekonomiska situationen. Ju större inslag av frälsebönder, som betydde att frälseägarna kunde dominera den lokala självstyrelsen, desto bättre förutsättningar för att de statliga bestämmelserna skulle genomföras. Socknar med skatte- och kronobönder lyckades i stor utsträckning stå emot. Även Sammansatta konflikter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=