en explosionsartat. Mellan 1650 och 1730 närapå fördubblades deras antal.6Uppenbarligen medförde statsbildningsprocessen, bland många andra sociala och politiska förändringar, att betydande nya samhällsklasser, mer eller mindre hårt knutna till den stat som skapat dem, växte fram. Vi kan för övrigt till dem som redan nämnts foga prästerskapet och städernas magistrater. Ett led i statsbildningen, både i Sverige och internationellt, var ju eliminerandet av den medeltida kyrkans position som en slags stat i staten, och dess underordnande under centralmakten. Prästerna kom i praktiken att i viktiga avseenden fungera som statliga ämbetsmän, som utövade många världsliga funktioner.7 De många stadsgrundanden som skedde under perioden betydde att städernas förvaltning i stor utsträckning lades under kungligt utsedda ämbetsmän, de kungliga borgmästarna. Så kom även stadspolitiken att skapa nya samhällsgrupper. De uppsatser som ges ut i denna volym handlar alla om statliga ämbetsmän under den tidigmoderna perioden. Det övergripande temat för dem alla är, med något undantag, vad ämbetsmännen gjorde i sin praktiska verksamhet. Det är ett område som endast i liten utsträckning behandlats i den i övrigt ganska omfattande förvaltningshistoriska forskningen. I den äldre litteraturen har det vanligtvis varit de normativa aspekterna, regelverket, som fångat intresset, i den något modernare har ämbetsmännens sociala ursprung tillkommit som forskningsområde.8 Ämbetsmännens praxis har däremot inte kartlagts i någon större utsträckning, inte i svensk och heller inte i internationell litteratur.9 Undantag finns naturligtvis, bland andra har två av författarna i denna volym tidigare studerat aspekter på 1600- och 1700talets förvaltningspraxis.10 Men fortfarande finns här mycken forskning ogjord och det är den bristen vi i blygsam utsträckning velat avhjälpa med denna samling uppsatser. 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=