92 5. Den tyske rättshistorikernFranz Wieackers kortamenomsorgsfullt och på jämförelse med ett omfattande samtidsmaterial byggda omdömen omGrotius’ naturrätt och dess grunder må slutligen anföras som exempel på nyanserade ställningstaganden till frågan omden holländskejuristens förhållande till samtida och äldrerättsfilosofiska ochteologiska skolor. Wieacker framhåller först, att Grotius till skillnad från den senare rationalistiska naturrättens företrädare inte bygger på axiomatiska utgångspunkter utan, somdet heter, grundar naturrätten på »das Zeugnis der gesamten menschheitlichen Rechtserfahrung, die diesem universalen Gelehrten in den theologischen, humanistischen und romanistischen Traditionsmassen zu Gebote stand».Såväl Bibeln som kyrkofäderna, skolastikerna, den antika traditionen inomrättsfilosofin men också den antika skönlitteraturens och historiska litteraturens toper och exempel liksom den romerska rätten utgjorde för Grotius användbara auktoriteter. Grotius’ syfte var — och här överensstämmer Wieackers uppfattning med Fassös — praktiskt och etiskt, inte i sträng mening teoretiskt. Något logiskt slutet systemhar den store holländaren inte bemödat sig om att bygga upp. Därför har också enskildheter i hans stora natur- och folkrättsligaverk kunnat lösgöras ur lärobyggnaden och användas för andra syften. 6. För bedömningen av Grotius’ intellektuella hemortsrätt i förhållande till tidigare naturrättslärare liksomav den klassiskvordna frågan omden grotianska naturrättens teologiska eller sekulariserade karaktär är spörsmålet omGrotius’ argumentationsmetod av åtminstone indirekt intresse. Av de här utnyttjade författarna har såväl Fassö somWieacker understrukit det praktiska syftet med Grotius’ framställning, dess pragmatiska, icke-axiomatiska karaktär. I litteraturen brukar å andra sidan stundom holländarens nyttjande av principen Pacta sunt servanda framhållas som ett indicium på anslutning till en matematiskdeduktiv metod. Grotius är själv återhållsam med uttryckliga ställningstaganden i metodfrågor. Det är genom att studera hans sätt att arbeta, inte genomnågra programförklaringar, som man kan vinna kunskap i detta hänseende. I det tidigare arbetet Dejurepraedae bemödar sig Grotius under hänvisning till matematikerna omatt fastslå vissa grundregler för det följande resonemanget. I De jure belli acpacis förekommer vissa sparsamma uttalanden (Prolegomena nris 56 och 58). Fian föresätter sig, heter det här, att (1) utforma framställningen och dess grunder så övertygande sommöjligt, (2) att bringa det material sombehandlas i en fast ordning och (3) att klart särhålla det somförefaller lika men icke är det. Särskilt betonar han, att han håller sig borta från samtidens stridsfrågor för att i stället »efter matematikernas metod, vilka behandlar sina figurer åtskilda från Wieacker, ovan not 1 a. a., s. 289. Se t. ex. A. Ross, Om ret og retfaerdighed, Köpenhamn 1953, s. 328.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=