RS 9

91 författare, motiverar Grotius i själva verket sin ståndpunkt med ett resonemang, som innebär en tankeglidning.I Prolegomena utvecklar han idén att den naturliga lagen skulle följa av människans sociala drift, hennes begär att leva i lugn och i en efter hennes intellekt avpassad samvaro med andra, och naturrättens normativa innehåll skulle då bli de principer sommåste följas för att denna samvaro skall kunna fungera. Det är i detta sammanhang — Prolegomena nr 8 — som Grotius uppställer de naturrättsliga grundprinciperna: att respektera annans egendom, att återställa denna omden kommit i ens besittning, att återgälda den vinst man uppburit av egendomen, att hålla avtal samt att ersätta skada som man vållat genom vårdslöshet; slutligen kräver naturrätten enligt Grotius, att brott medför straff. Men dessa grundsatser, säger Olivecrona, utgör i och för sig intet annat än de handlingssätt som överensstämmer med den faktiskt föreliggande sociala driften. Avdet förhållandet att en sådan är för handen och dikterar vissa förhållningsregler följer inte att iakttagandet av dessa skulle vara föremål för någon plikt. Den tankeglidning som Grotius här enligt Olivecrona gör sig skyldig till uttrycker den svenske författarenmed ett uttryck lånat från Grotiuskommentatorn Gronovius: den naturliga driften »övergår till rätt» {transit in jus).^^ Grotius avvisar uttryckligen, somOlivecrona också framhåller, idén att nyttan skulle utgöra naturrättens grund; socialdriftenverkar utan varje nyttoresonemang, även omGud skapat människorna svaga och hjälpbehövande för att s. a. s. förstärka deras åstundan efter ett ordnat samhällsliv {Prolegomena nr 16). Härmed är emellertid den grotianska naturrättsuppfattningen inte slutligt analyserad enligt Olivecronas uppfattning. Parallellt med det nu återgivna resonemanget löper ett annat, renodlat religiöst: naturrätten är påbjuden av Gud; den är ett uttryck för hans nödvändiga rationella vilja. Varken det berömda etiamsi daremus-siiWet eller uttalandet i Dejurebelli acpads, 1,1, X, 5, att Gud icke kan förändra naturrättens principer, utgör något stöd för påståendet att Grotius skulle ha frigjort naturrättsläran från dess religiösa fundament. Det förratextstället, påpekar Olivecrona, är isolerat och omgives av tydliga uttryck för en religiöst grundad rättsuppfattning.^® Det senare indicerar endast, att Grotius intager en viss teologisk ståndpunkt, inte att han skulle ha avsett eller försökt att skiljanaturrätten från teologin.Olivecronas slutsats blir, att GrotiUS, liksom andra naturrättslärare, var voluntarist i den speciella meningen, att den naturliga rättsordningen tillskrives en gudomlig lagstiftares vilja. Olivecrona, a. a., s. 26. "" A. st. Olivecrona, a. a., s. 29. Hänvisningar ges till Prolegomena nr 12, där Grotius direkt tillskriver Guds vilja naturrätten. ”A. st. A. a., s. 30.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=