76 för honom. Han har heller inte förklarat, hur naturliga rättigheter och friheter skall relateras till dessa lagar. Man hade inte ambitionen att förklara »the nature of the political community». »Assumptions about the existance of an ancient constitution and about the naturalness of hierarchy and sociality prevented the articulation of any such evidently conventional, artificial view of the character of civil society».’^ På detta sätt kan man nu gå från land till land i Europa, det tyska riket, olika tyska stater, iberiska halvön, Nederländerna, Ungern, Böhmen, Polen, Skandinavien, söka efter en terminologi, studera konkreta tillämpningar och pröva olika interpretationer. Även med hänsyn till all brokighet och med alla reservationer är det kanske inte uteslutet att trots allt finna vissa övergripande gemensamheter. Den tyske rättshistorikern Heinz Mohnhaupt tillhör dem, sombåde velat betona mångfalden, olikheterna, oklarheterna och samtidigt velat urskilja ett mönster i det hela. Rättskällorna under Tancien régime, säger han, utgör »ein höchst eigentiimliches Gemisch» av traditionellanormer, somhar »Einungscharakter», och av sådana somhar ensidig påbudskaraktär, är påbjudna av överheten, och av allt detta är det svårt att göra sig en harmonisk bild. Själva begreppet ’lag’ är oprecist, och dess innebörd är beroende av författningssituation, politisk praxis, statsrättslig och politisk teori. Dessutom»förevigades» ett från medeltiden traderat rättsstoff genomregenternas bekräftelse och utrustades pådet sättet med en förnyad giltighet. Detta tillvägagångssätt kan ses från medeltiden och fram till 1700-talets slut.*** Det är på detta sätt den saliska lagen och Magna Charta lyftes framoch aktualiseras. Det finns uppenbarligen ett nära samband mellan denna typ av lagbestämmelser och tronföljdsförordningar, valkapitulationer, konfederationer, Reichsabschiede, pacifikationer, uniones, coutume, hyllningseder, kungaförsäkringar, Landesordnungen eller vilken beteckning de nu kunde ges. Det somförenar all denna brokighet, bortsett från att de i Europa med märklig samtidighet från slutet av 1500-talet börjar kallas fundamentallagar, är att de reglerar förhållandet mellan överhet och ständer. Den rättsform, som gestaltar detta förhållande, är framför allt en form av fördrag. Syfte och innehåll i dessa ’fördrag’ är dels en begränsning av härskarmakten, dels en Höpfl/Thompson (= not 6), s. 933. Mohnhaupt, H., Potestas legislatoria und Gesetzesbegriff im Ancien Régime, lus Commune, Bd 4, Frankfurt/Main 1972, s. 212ff. Vitt divergerande konsekvenser kan dock ses i olika politiska läger och under växlande politiska konjunkturer. Jfr. Swoboda (= not 14), bl. a. s. 354ff (Pierre Grégoire), 362ff (tesen omfundamentallagar möjlig att i någon variant bejakas både av företrädare för »absolutistiska» och »parlamentariska» teorier), 391ff. Swoboda anför (s. 395) ett markant citat från Hobbes: »A Fundamental! Law in every Common-wealth is that, which being taken awav, the Common-wealth faileth, and is utterly dissolved; as a building whose Foundation is destroyed. And therefore a Fundamental! Law is that, by which Subjects are bound to uphold whatsoever power is given to the Sovereign».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=