72 Gierkes grundsyn har emellertid också underkastats en genomgripande kritik. Gierke och hans efterföljare har på grund av ett anakronistiskt nutidsperspektiv misstolkat Althusius, ensidigt betraktat och till och med förfalskat honomenligt den tyske statsvetaren Peter Jochen Winters. Althusius var varken liberal, revolutionär eller sekulariserad. Hans ’consociatio’ betyder ungefär ’livsgemenskap’ och är inte någon juridisk term. Det är inte fråga om någon fördragstanke utan ompredestination enligt Guds vilja. Althusius är en trogen uttolkare av Calvins teologi. Det är inte fråga omkontrakt utan omett religiöst förbund med Gud. Det är inte fråga omen profant naturrättslig statslära utan om en biblisk eller kristologisk naturrättsinterpretation. Den av Althusius proklamerade motståndsrätten kallas »geordnetes Verfahrensrecht», »en konservativ rätt, en rätt som tjänar vidmakthållandet av det bestående, somicke i något fall syftar till förändring». Det folk, som Althusius talar om, är icke suveränt. Det är Guds folk i gammaltestamentlig mening. Gierke »står i vägen» för en mer rättvisande historisk analys av kontraktsteorierna, heter det i ett amerikanskt inlägg, där författarna, Harro Höpfl och Martyn P. Thompson, med stor klarhet tagit sig före att gå till storms mot auktoriteten, vill påvisa, hur Gierke fått modellera om stora delar av den politiska idéhistorien för att få den att passatill sin version av Althusius.^ Gierke konstruerade en modell av en kontraktsteori, vilket dels ledde till föreställningen, »that contract theory is a fixed star in the eternal firmament of political theory», dels medförde, att olika skribenter bedömdes idealtypiskt med utgångspunkt från hur nära de kom den ’egentliga’ kontraktsteorin. »Until this approach is rejected, noviable history of contract is possible». Författarnasöker i stället stöd dels hos J.G.A. Pocock, dels i en begreppshistorisk genomgång. 8 * Winters har framlagt sin analys av Althusius i monografin Die »Politik» des Johannes Althusius und ihre zeitgenössischen Quellen. Zur Grundlegung der politischen Wissenschaft im 16. und im beginnenden 17. Jahrhundert (Freiburg 1963). Jag har tidigare markerat viss skepsis gentemot Winters’ grundsyn (se Lychnos 1963/64, s. 351 ff). Ovanstående citat är hämtat ur Winters’ sammanfattande artikel Johannes Althusius (i: Stolleis, M., utg., Staatsdenker im 17. und 18. Jahrhundert. Reichspublizistik, Politik, Naturrecht, Frankfurt/Main 1977), s. 48. För ett försök till avvägning mellan ’gammalt’ och ’nytt’ i Althusius’ teori se Tiemey, B., Religion, Law and the Growth of Constitutional Thought 1150—1650 (Cambridge 1982). ’ För det följande se Höpfl/Thompson (= not 6). Det finns hos Pocock en polemik mot vad han kallar »the law-centered paradigm» i forskningen, och han argumenterar till förmån för en annan »modell», en »civic humanist paradigm», som måste förstås med hjälp av ett annat språk. Vi måste lära oss »to speak in idioms not reducible to the conjoined languages of philosophy and jurisprudence». Utifrån detta företas en distinktion mellan »rätt» och »dygd» (virtus), vilka tillhör olika »paradigm». Citaten är tagna ur Pococks uppsats Virtues, Rights and Manners. AModel for Historians of Political Thought, Political Theory, vol. 9, 1981. Pocock har själv diskuterat i vad mån hans grundsyn i någon mening kan betecknas som ’konservativ’, bl. a. i uppsatssamlingen Politics, Language and Time (London 1972). Se t. ex. kap. 8 med dess motsättning mellan en »romantiker» och en »klassiker».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=