51 Antagligen var det mest av praktiskaoch administrativaskäl, somkungen, till en början i varje fall, samarbetade med reformationens företrädare och gynnade dem. Teologiskt och läromässigt hade han ännu inte tagit något avgörande. Fram till Västerås riksdag 1527 är hans religionspolitik främst praktiskt orienterad. Han tog medvetet hänsyn till det världsliga rådets och böndernas konservativa inställningi religiösa frågor samtidigt somhan villegenomföraden reformatoriska synen på förhållandet mellan stat och kyrka. Det ser inte ut som omhan personligen skulle ha önskat några förändringar i själv läroinnehållet. Det var de praktiska behoven som drev fram förändringarna. Efter den tid av krig och oroligheter som föregått och inlett Gustav Vasas regering var landets ekonomiska resurser uttömda. För att kunna återställa ordningen i landet såg han sigdärför tvungen att kräva bidragfrån kyrkan i form av både mynt och kyrkokärl i ädelmetall. Detta var ej något nytt utan hade förekommit också under Sturetiden. Skillnaden var bara att kraven nu drevs hårdare, även omdet till en början görs gällande att det endast är frågan omlån, somsenare skall betalas tillbaka. Men från och med 1524 kommer en förut inte framförd motiveringför bidragen från kyrkan. Dåförklarar Laurentius Andreae på kungens vägnar, att kyrkans egendom tillhör hela folket och därför av dess ledare kan användas till dess bästa, vilket var en klart luthersk tankegång. Indragningenav tionden till kronan, sombeslöts påen herredagi Vadstena 1526, motiveras med att det är bättre att ta från kyrkan än att betunga allmogen. Sverige övergår från katolsk till evangelisk nationalkyrklighet Dettasker påden riksdagsomi mitten påjuni 1527 sammankomi Västerås. Men det var inte det som var riksdagens syfte, utan det var landets prekära finansiella läge som var huvudfrågan. Rikets ständer var sammankallade för att överlägga omhur kronans finanser skulleförbättras, ridderskapets och adelns ekonomiska ställning stärkas och upprorsrörelserna hejdas. Enligt landets politiska system var det ständerna somskulle komma med de konkretaförslagen till lösningar på de problem, som kungen lade fram i sina propositioner. Där hade han också antytt en möjlig lösning genomatt påpeka det faktumatt kronan och ridderskapet bara ägde en tredjedel jämfört med vad kyrkan och klostrenägde. Ständernas svar gick också efter kungens önskningar. Det var adeln somfördeordet och gav tillstånd till att kyrkans makt och självständighet beskars och en del av dess egendom drogs in till kronan. Men även adeln skulle få tillbaka det gods som genom testamenten efter 1454 kommit i kyrkans ägo. Borgarna och bönderna gick i stort sett på adelns linje medan prästerna inte blev tillfrågade. De hade redan tidigare både muntligt och skriftligt protesterat mot kungens kyrkopolitik med den främsta motiveringen att det krävdes samtycke från påven för att röra vid kyrkans egendom. Trots den försiktiga formuleringen om religionen i recessens fjärde punkt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=