165 matiken, och att Digesternas 50 böcker var den ordningman borde tillämpa vid undervisningen.^^ Ciceros krav på en systematisering av det rättsliga stoffet kunde bemötas med argumentet att systematiseringen redan hade förverkligats i Digesterna.^® Humanisternas systemförsök kan anses vara endast delvis lyckade. Även om humanisterna inte längre på medeltida sätt ansåg sig bundna av varje ord i Corpus juris, var dock antikens texter i allmänhet föremål för en beundran, som inte tillät en fullständig frigörele; Franz Wieacker har talat omhumanisternas antikpositivism.^' Bundenheten vid den romerska rätten synes även däri, att man ofta anknöt systemförsöken till ordningen i Institutiones. Det nyasystemet kunde inte användas till konstruerandet av nya rättsregler, utan det var fråga om en omfördelning av det befintliga stoffet. Det var därför naturligt, att många hellre läste texterna i sitt ursprungliga sammanhang, i stället för att sätta sig in i ett nytt systemeller att finna materialet inpressat i ramisitiska tabeller.Humanisternas motiv kunde ifrågasättas; Donellus’ nya systematisering av rätten ansågs ha sin grund i bristande kännedom om den romerska rätten. Humanisterna och de tyska systematikerna behandlade den romerska, alltså den allmäneuropeiska rätten. Nationalstaternas uppkomst på 1500-talet ledde så småningomtill, att den medeltidauniversella (dvs. europeiska) rättsvetenskapen sönderföll i nationella discipliner. På 1600-talet uppkommer ett nytt fenomen: läroböcker i nationell rätt. Den nationella rätten bestod oftast av sedvanerätt eller spridda stadganden, varför författarnas första uppgift var att systematisera det oordnade stoffet. Härvid togs förebilderna från den romerska rätten. Framför allt använde man ordningen i Institutiones; Klaus Luig har kallat den nya gruppen rättsvetenskapsmän för institutionalister (jfr. pandektisterna).^'* Luig har ytterligare påvisat olika skeden i utvecklingen. Först nöjde man sig med en rättsjämförelse, varvid nationellastadganden fogades till en framställningav den romerska rätten. Därefter följdesjälvständiga kommentarer och framställningar av partikulära rättsordningar, varefter man slutligen övergick till nationella rättssystem.^^ Luig betonar dock, att det inte är frågan omen rent kronologisk utveckling, utan att verk tillhörande de olika skedena förekommer parallellt till Ulrich Zasius, Von wahrer und falscher Jurisprudenz, Quellenbuch zur Geschichte der deutschen Rechtswissenschaft. Herausgegeben von Erik Wolf, Frankfurt a. M. 1950, s. 20. Se även Stintzmg I s. 142, Wo//, Rechtsdenker s. 88. Zasius s. 19 f., Stintzmg I s. 142 f. och s. 347 not 1. 'Wieacker, Grunder s. 85. Se Troje s. 76 f. Stintzmg Is. 122 ff. Klaus Luig, Institutionenlehrbiicher des nationalen Rechts im 17. und 18. Jahrhundert, lus Commune, III, Frankfurt a. M. 1970, s. 61 ff. Luig s. 66 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=