RS 9

129 som var skick och fason i den rena evangeliska lärans akademiska^^ Sverige. Det är snarare renässanshumanismens självmedvetnaoch stoltamänniska somframställs av Schefferus, än den renläriga lutherska teologins i synd och mörker krälande kraftlösa varelse, som ju inte kan upplysas och hjälpas av någonting annat än »nåden». Man kan säga att naturrätten framställer bilden av människan före syndafallet: »Att med egna krafter kunna älska Gud över allting och fullgöra Guds bud — vad är dettaannat än att besitta den ursprungligarättfärdigheten?» Skolastisk villfarelse! utropar Augsburgska bekännelsen om detta. Med »skolastiskvillfarelse» avser den ortodoxa lutherdomen här just Thomas ab Aquinos från stoikerna övertagna lära omden naturliga rätten; enligt Thomas finns utommänsklig lag eller rätt också Guds lag och evig lag och naturlig lag eller rätt. De skolastiska teologerna har därmed »blandat in i den kristna läran den filosofiska åskådningen om naturens fullkomlighet» {Bekännelsen s. 97; från att i ortodoxins tid ha kritiserat thomisterna för detta, tycks lutheranerna i de sydamerikanska befrielserörelsernas tid nu ha övergått till stilla avund). Men åter till Schefferus! »I människans natur», fortsätter han, »finns för det första en känsla av detta rättesnöre. Den skapas av samvetet, även hos de allra sämsta människor, även hos dem som vill undertrycka det. Så skulle det inte kunna vara, om det inte funnes ett sådant rättesnöre eller omdet framkom bara ur tyckande och åsikt, och inte var inneboende i själva naturen. För det andra finns en underbar samstämmighet {consensus mirus) mellan länder och folk, ominte alla så dock de flesta och de mera civiliserade, i att gilla respektive ogilla det, somstämmer med eller som strider mot detta rättesnöre» (Link. Fil. 26 pag. 28—29). Ochstraffet? »Naturrättens konsekvens är för det första — i avseende på Gud — lagstiftarens gillande och glädje, ifall en handling stämmer med rätten, och å andra sidan lagstiftarens ogillande och vrede och därav kommande stränga vedergällning, omhandlingen inte stämde med rätten. För det andra — i avseende på den handlande — själens och samvetets ro och säkerhet, på grund av känslan av Guds gillande, omrätten har iakttagits, och omden inte iakttagits: själens och samvetets kval och pina på grund av känslan av Guds vrede och den överhängande vedergällningen» (Link. Fil. 26 pag. 36). Tyutanför den akademiska världen fanns författare starkt påverkadeav renässanshumanismens idéer, såsom Georg Stiernhielm! T. ex. Bekännelsen s. 97. — Ortodoxinsståndpunkt i förhållande till den naturligarätten är dock inteentydig. Det beror påen viss motsättningmellan Luther, somförfäktade åsiktenommänniskans totala fördärv, och humanisten Melanchthon: det är betecknande att Augsburgska bekännelsen inte innehåller någon hänvisning till den naturliga rätten, däremot dess av Melanchthon skrivna Apologi (Lindborg 1978:37, 52). Även goda lutheraner borde ju kunna finna stöd för naturrätten i Pauli ord, att även hedningarna hava lagen! Konkordieformeln: »även hedningarna hava genomden naturliga lagen i någon mån haft kunskap om Gud, men likväl ha de varken rätt lärt känna eller rätt ära honom» {Bekännelsen s. 602). 9

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=