RS 9

128 mande stilidealen en oerhört stor roll» (Lindborg 1978:35—36). I HugoGrotius’ Dejure belli acpads, den moderna naturrättens grundläggande verk omkrigets och fredens rätt (1625), tar hänvisningarna till och citaten från grekiska och romerska auktorer minst lika stort utrymme som Grotius’ egna argument. Bortsett från Cicero, somSchefferus i mångaolikasammanhang åberopar i sin utläggning av Sdagraphia 1675, så spelar emellertid de antika författarnabaraen liten roll för honom. Cicero var oerhört användbar för de moderna naturrättstänkarna. Cicero formulerade så att säga klart »kristna» tankar långt innan kristendomenvar påtänkt, intebara tankar omVår Herreoch hans visa råd, utan närapå också omarvsynden^"*: »Vad jag skall kalla ’naturen’», säger Cicero, »är det, som är inlagt i oss av naturen. Detta är emellertid så fördärvat av dåliga vanor, att de gnistor naturen givit oss slocknar, och de laster som är deras motsatser uppstår och befästs. Ommänniskornas omdöme stämde med naturen och ’intet mänskligt’, sompoeten säger, ’vore demfrämmande’, så skulle rätten iakttas av alla. Ty åt demsomförnuft har blivit givet av naturen, åt dem har också det rätta förnuftet givits, följaktligen också lagen, somär det rätta förnuftet när det gäller att befalla och förbjuda {quae est recta ratio in iubendo et vetando). Omlagen är given, så är också rätten given. Nu har alla fått förnuftet, alltså har alla också fått rätten» {De Legibus 1:33). Men hur kan naturrätten vara »förpliktande»? Brott helt enkelt mot människornas »rätta förnuft när det gäller att befalla och förbjuda» kan väl inte vara belagda med straff? Jo, det kan de, ochdet är de, enligt Schefferus. Att den naturligarätten faktiskt existerar kan enligt den »systematiska» versionen av Sdagraphia bevisas. Det kan bevisas dels med hänvisning till Guds natur, dels med hänvisning till människans: »I Guds natur finns för det första försyn (providentia). Det strider mot Guds försyn att det skulle finnas ett förnuft {ratio) som har förmågan att förstå och att vilja, men att det inte skulle finnas något rättesnöre {regula) som denna förmåga följde. I så fall skulle förnuftet alltid vara tvivlande och osäkert, och det skulle alltså inte vara något sant förnuft {vera ratio). För det andra finns där rättfärdighet (justitia). Det strider mot Guds rättfärdighet att vissa handlingar skulle gillas och andra ogillas, att Gud skulle vredgas över dem eller bestraffa dem, och att han också i människans själ skulleha nedlagt känslan av denna vrede och detta ogillande, men att han ändå skulle ha lämnat denna själ i tvivel, utan något rättesnöre. Ty vad skulle detta vara annat än att handla så, att människan, även omhon ville undfly ogillandet och vreden, inte skulle kunna det på grund av bristen på rättesnöre?» (Link. Fil. 26 pag. 27 f). Här skall man lägga märke till att Schefferus’ lära går stick i stäv mot allt vad Schmandt s. 111 f. Ciceronianismens betydelse för Augustinus betonas bl. a. av

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=