102 styre». Aristoteles’ med många ord uttryckta åsikt kan alltså kortast uttryckas så, att medborgarna i en (demokratisk) stat härskar över varandra — man kan tänka sig en demokratisk stat, man kan inte tänka sig en »demokratisk» familj. Och med socialisten Platon är det nu så att han vill göra omstaten till en familj, ett enda hushåll. De fria männen i den goda staten kunde välja att leva under envälde eller att levai demokrati. Det var desjälvasomvalde, i den godastaten. I den socialistiska staten fanns inget val, annat än att lyda »filosoferna». Denjämlikhet somAristoteles talar omkundeju rådaendast blanden mycket litendel av statens inbyggare, nämligen »medborgarna». Medborgare i stadsstaten var enligt vad som oftast uppges fria män över 18 år, alltså i stort sett familjefäderna, och de skulle dessutom fyllavissa andra krav — Aristoteles själv kundeintevinnamedborgarrätt i Athen där han levde och verkade, eftersom han var en »främling» (métoikos), alltså född i en annan stat än Athen, nämligen Stageira. (Innebörden i den platonska »socialismen» var i stort sett den, att den privata äganderätten till kvinnorna skulle avskaffas, kvinnorna skulle befrias — jämställdhet mellan könen alltså, men definitivt inte mellan samhällsklasserna!) Det nya, »hellenistiska» begreppet antog jämlikhet, i någon viss mening, mellan alla människor, män och kvinnor, fria och slavar, »främlingar» och »barbarer». Människan blev en varelse med värde för sin egen skull, och inte enbart, så somenligt Artistoteles, sedan hon i staten hade fostrats till dygd och visdomoch till att övervinna frosseri och annat som är värre än djuriskt. Det heter oftaatt Aristoteles till skillnad frånPlatoninteställt uppnågon »idealstat». Det är fel. I den aristoteliska idealstatenär allamedborgare tankspridda skäggiga professorer som står på torget och utreder distinktionen mellan »vara» och »bliva», medan deras hustrur och deras slavar sköter ruljangsen. Men allvarligt talat skulle man kanske kunna formulera Aristoteles’ åsikt, somenligt Sabine hade sett sina bästa dagar kort efter år 322, så, att uttrycket »asocial människa» för Aristoteles skulle ha inneburit en självmotsägelse.^ Enligt den tolkning som företräds av George Sabine hade alltså politiska tänkare, i främsta rummet stoiker, gjort människor av vad somförut hade varit medborgare, slavar, män, kvinnor... »Världen är en stor stat med en författning och en lag. Det naturliga förnuftet råder i den, påbjuder vad sombör göras och förbjuder vad somintefår göras» (fragment efter Chrysippos, cit. ehevFilosofin genomtiderna 1:249). Den antikastoicismens historia, somsträcker sig över ett halv årtusende, brukar konventionellt indelas i treperioder. Nyss citerad författare, Chrysippos från Tarsos (d. omkr. 207 f. Kr.), räknas till den »äldre» ^ Vad Aristotelesfaktiskt siger {Politiken 1:1:9) är att med en person somav naturen, och inte bara av en tillfällighet, är »o-medborgerlig» {apolis, »stats-lös») är det antingen så att han står mycket lågt bland människorna, eller så att han står högre än människorna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=