100 Hur mycket »opersonligare» livet kunde bli i t. ex. ett Athen som övergick från att varaen relativt självstyrandestat till att bli en sorts kommun eller vad det kan ha varit i Hellas är väl svårt att säga, men en tanke med stadsstaten var att det skulle vara möjligt för alla fria män i staten att samlas för att dryfta någon gemensam angelägenhet. För Aristoteles hade en »stat» varit ett samhälle stort som kanske det nuvarande Uppsala eller Malmö. I hans elev kung Alexanders rikegick östgränsenvid Indus. En nordgräns gick vidDonau, och riket omfattade ungefär nuvarande Grekland, Bulgarien, Turkiet, Egypten, Iran, Afghanistan. Pakistan. Riket höll inte länge. Men det komju nyastormakter. Från mitten av 100-talet f. Kr. var Grekland en provins i romerska riket. Hur svårt det var att bli »ensam» framgår bäst av den ständiga tillväxten av religioner, somingav hopp ompersonlig odödlighet och tillhandahöll riter för en mystisk förening med en gud: »ofta» — skriver Sabine utan att ännu låtsas om att han naturligtvis sneglar framåt emot kristendomens uppkomst — »ofta en lidande och döende gud, somtillhandahöll medel för frälsning både i detta liv och i ett liv efter döden». Alla filosofier efter Aristoteles var till för att ge etisk fostran och tröst, säger Sabine med en för honomtypisk överdrift, och med tiden antog dessa filosofier mer och mer karaktären av religioner: »filosofin blev ofta den enda religionen för en bildad människa, i den meningen att den innebar övertygelse och känsla. Ingen social tendens är klarare markerad i denna period — hellenismens — än den växande betydelse somreligiösainstitutioner fick, en tendens somkulmineradei kristendomens uppkomst ochgrundandet av den kristna kyrkan. Man kan omöjligen låta bli att i denna religionens tillväxt se en emotionell hjälp för människor som, utan den, kände att de stod ensamma ansikte mot ansikte med världen och fann sina naturliga krafter för svaga för eldprovet.» En personlig avskildhet, »privathet», en känsla för det inre och andliga började uppkomma: »Men were slowly making souls for themselves» (Sabine s. 142). Precis som om platonisterna inte hade haft själar? Politiken fick under denna period lov att försöka klargöra två idéer: den ena var idén om»individen», en avskild del av mänskligheten med ett rent personligt och privat liv, och den andra var idén omuniversitas, en hela världen omspännande »mänsklighet». Den första av dessa idéer kunde få vad Sabine kallar etisk mening bara under förutsättning att den individuella personen somsådan hade ett värde, somandra individer var tvungna att respektera. Detta var ett antagande som hade spelat bara en ringa roll i stadsstatens politiska filosofi.' Ty individen framställdes av Aristoteles som »medborgare» eller som »kvinna» ' På denna punkt gör ju Sabines och andra politiska idéhistorikers teori ett konstruerat och konstlat intryck. Hade exempelvis inte gestalterna i Sofokles’ dramer varit »individer», med var och en sitt »värde»? Oidipus? Elektra? Antigone?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=