Margret Inger 44 den 1 november 1847. Man uppmärksammade väsentligheten av att uppfinningen var uppfinnarens egendom, att patent borde beviljas på alla uppfinningar inklusive principer och förbättringar under 15 år. Beträffande från utlandet hit införda uppfinningar skulle man inte kunna erhålla patent på dessa, då de en gång offentliggjorts. Kommerskollegium avgav sitt yttrande 1850. Kollegiet menade beträffande de »utländska uppfinningarna», att de skulle kunna patenteras i Sverige, då man annars kanske skulle förlora rätten att använda dem. Industrin kunde av den anledningen komma på efterkälken. Även JK, som 1851 yttrat sig över Kommerskollegii förslag vände sig mot beviljandet av införselpatent, då man inom ämbetet i enlighet med motionären inom adeln 1847—1848 ansåg beviljandet av dylika patent i det långa loppet hämmande för utvecklingen av industrin. Enligt JK skulle patent endast kunna beviljas på inomoch utomriket okända uppfinningar. Undantag skulle endast göras för personer, vilka erhållit patent på sin uppfinning utomlands och som nu ville söka patent i Sverige för det fall vederbörande varit tvungen att offentliggöra sin uppfinning vid beviljandet av patentet utomlands. 1853—1854 framfördes ånyo krav på ändringar i patentförordningen. Den ene av de två motionärerna menade, att patentinstitutet överhuvud taget icke var till gagn för någon. 1856 utfärdades så »Kongl. Maj:ts förnyade nådiga Förordning angående Patenter». Nyheterna i förordningen var i huvudsak följande: 1. patentet medförde en rättighet för innehavaren att under viss tid skörda frukterna av sin uppfinning utan att vara förpliktad att förvärva mästerskap eller burskap. Ett dylikt krav fanns i 1834 års förordning, 2. införselpatenten försvann ur lagstiftningen, 3. patent kunde icke erhållas på läkemedel eller på uppfinning av den beskaffenheten, att begagnandet uppenbarligen stred mot gällande lag, allmän säkerhet eller goda seder, 4. den av JK föreslagna ändringen, att patent kunde beviljas på uppfinningar, som blivit offentliggjorda i utlandet under vissa betingelser, lagfästes, 5. patenttiden sattes till minst tre och högst 15 år beroende på uppfinningens beskaffenhet och vikt, 6. endast svensk eller främmande uppfinnare var berättigad att erhålla patent, dock krävdes för utlänning, att vederbörandes ansökan ingavs till Kommerskollegiumgenomsvenskt ombud, 7. alla patenttvister skulle upptagas vid allmän domstol, icke endast såsom förut intrångsprocesser (jfr 11 § i 1834 års förordning, enligt vilken klander i vissa fall skulle ingivas till Kommerskollegium). Be-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=