Mauritz Bäärnhielm 60 som äganderätt, men detta är i så fall något som är ovidkommande för det problem som här diskuteras, nämligen äganderätten till de stora vidderna i norr. Om man med rättshistoriska argument vill visa att samerna ägt dessa vidder och därför alltjämt är deras rätta ägare, måste man undersöka dels vad man i den äldre rätten överhuvudtaget menade med äganderätt, dels hur man vid den aktuella tiden uppfattade innebörden av samernas rätt. Det kan inte bli fråga om att inom ramen för denna uppsats prestera en fullständig utredning. Jag vill endast dra fram några tankegångar och synpunkter, som kanske inte så allmänt görs men som ändå kan bidra till att belysa frågan. Petrus L*estadius gör på flera ställen uttalanden om samers och nybyggares rätt till jord. Hans arbeten är tryckta 1831 och 1833. Det finns dock anledning antaga att den skildring han ger på det stora hela taget skulle kunna gälla även för 1700-talets förhållanden. Om någon mera väsentlig förändring inträffat exv. under hans egen livstid, skulle han säkert ha nämnt det. Lsestadius’ far hade varit gruvfogde vid Nasafjälls silvergruva. Dessförinnan hade has förfäder verkat som präster i Lappmarken sedan mitten av 1600-talet. Han kan därigenom sägas representera en tradition som går tillbaka till den tidigaste svenska kolonisationen. Lasstadius’ beskrivning av samerna och deras sedvänjor är både oförblommerad och nyanserad. I motsats till många andra betraktar han inte samerna som vare sig Uber- eller Untermenschen. Han hade f.ö. själv samiskt påbrå. Jag skall här göra några citat ur hans »Journaler», som visar dels hur man då i allmänhet såg på rätten till jord i Lappland, dels hur man betraktade samernas rätt till betesområdena. Det är till märkandes, att här aldrig någon fråga uppstår om mitt och ditt i afseende på ved, utan, hvar helst man finner ett träd, så tager man det, och, sedan jag huggit det, så anses det för mitt. — — — Såsom landet på andra orter utgör folkets fastighet och egor, så är sjön det här. På sjön är det mycken och sträng skilnad mellan mitt och ditt, på landet uppstår just icke någon fråga deromså framt icke för sjöns skull. (Del 1 s. 227, 232)® Samernas rätt till betesområden skildrar Laestadius på följande sätt. Ingen ting är naturligare, än att hela Byns område vore ett gemensamt betesland för samteliga Byamännen. Så lärer förhållandet också ännu vara i de Nordligaste Lappmarkerna, och så har det, efter all sannolikhet, fordom varit i de sydligare äfven. — — — Men ehuruväl nu Byn samfäldt rådde om sitt Renbetes-land, såsom den samfäldt skulle ansvara för skatten, så ansågos dock vissa trakter vara hvars och ens enskilda tillhörigheter, såsom t.e. trakterna omkring hvars och ens Höstviste, vissa ställen upp i hög-fjellen, der någon plägade vistas under Sommartiden, äfvensom i Skogslandet der han brukade hålla till om vintern. Den trakt, der man efter gammal vana från förfädrens tid ® Jfr Erik Solem: Lappiske rettsstudier, andra upplagan, Oslo 1970, s. 78.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=