Sameland och samerätt 59 Äganderätt till jord i den betydelse man i dag inlägger i ordet är i Sverige väsentligen en produkt av 1800-talet. Rätten ifråga tillskapades genom ett antal lagstiftningsåtgärder under åren 1789—1810. Före denna period fanns — i varje fall i Norrland utanför de få och obetydliga städerna — överhuvudtaget ingen äganderätt till jord. Alla hade något slag av rätt till den jord som de använde eller brukade, men äganderätt —nej. Men någon måste väl ha ägt marken? Ja, så tänker den moderna människan, som har svårt att tänka sig konkreta ting utan ägare. Men för äldre tiders människor, t.ex. dem som levde före 1800-talet, var det lika naturligt att anse marken utan ägare som det är för oss att anse luften, havet, rymden eller människan utan ägare. Att det i dag överhuvudtaget finns någon äganderätt till jord i Sverige beror på att Gustaf III och hans närmaste efterföljare vid makten genom ett antal beslut, främst vid riksdagen 1789 —revolutionsåret —påtagligt förbättrade rättsläget för skattebönderna. De utgjorde då ca en tredjedel av alla bönder i landet (Finland undantaget). Trots att man under denna reforminte talade eller skrev så mycket om äganderätt, kom dock besluten att innebära att den starkt begränsade besittningsrätt, som dessa bönder tidigare haft, förvandlades till en rätt som med vår tids terminologi kan betecknas som äganderätt.' En annan tredjedel av bönderna var kronobönderna. De hade också besittningsrätt till jorden, men deras rätt var ännu svagare än skatteböndernas. Genom de nämnda reformerna vidgades möjligheten för dem att genom en avgift till staten bli överförda från »krono» till »skatte» och att därmed bli »självägande». Avgiften var vanligen tio års »ränta». (Vi skulle säga fastighetsskatt.) Denna möjlighet utnyttjade nästan alla kronobönder. Den återstående tredjedelen av landets bönder var frälsebönderna. Deras ställning förbättrades knappast, åtminstone inte genom nu berörda reformer. Frälsebönderna kom att motsvara (och motsvarar i huvudsak alltjämt) herrgårdarnas och godsens jordbruksarrendatorer. Däremot innebar 1789—1810 års reformer att frälseböndernas närmaste herrar inte längre som förut måste tillhöra adeln. Sammanfattningsvis kan man säga att alla som i dag äger fastighet i Sverige härleder sin rätt från någon av dessa »1789 års män». damerna lämnades utanför reformerna En närmare undersökning skulle kanske ge vid handen att vissa fastigheter i städerna och någon mindre del av frälsejorden redan före 1789 innehades med en rätt som även med vårt synsätt skulle kunna rubriceras ^ Mauritz Bäärnhielm: När bönderna blev självägande — från förhistorien till nya jordabalken, SvJT 1970 s. 337 med hänvisningar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=