J, Robert Boman möjligt att skilja ut talemakten ur rättigheten och betrakta den som något friståended® Här bör måhända erinras därom, att den romerska rätten saknade motsvårighet till senare tiders allmänna begrepp »talan» eller »Klage»d^ Vad som fanns var ett ofta rikt utvecklat system av actioner, varav käranden hade att välja den som hörde samman med den rättighet, som han ville göra gällande. Ibland funnos flera konkurrerande actioner, ibland saknades lämplig actio. I det senare fallet fanns principiellt ingen möjlighet att föra talan. Emellertid är detta en sanning med modifikation. Den stränga gammalromerska civilrätten, som endast kände några till ett fåtal rättigheter hörande actioner, kompletterades efterhand alltmer med actioner, grundade på pretorns imperium. I ett faktum eller händelseförlopp, som civilrättsligt aldrig kunde giva upphov till någon actio, ingöt pretorn kraften av sitt imperium och gjorde det på så vis dugligt till processunderlag.*® Dessa senare actioner kallades actiones in factum i motsats till actiones civiles, varmed en civilrätt realiserades enligt civilrättens alla förutsättningar. En actio in factum fanns antingen på förhand upptagen som typformi pretorns edikt, eller också tillskapades den för varje enskilt fall.*® Alla actiones civiles hade i formularprocessen en formula in ius concepta, alla actiones in factum en formula in factum concepta?^ En formula in ius concepta torde dessutom de actioner ansetts ha haft, med 30 svara mot ordet actio i nu ifrågavarande mening (se Levy s. 63 f. not 5 och s. 69 ff.). Levy anser dock, att talerätten är en rätt gentemot motparten, och kommer därmed i farlig närhet till anspråksteorin. Gentemot denna har Wlassak hävdat, att »die Klagemacht (potestas agendi) aus dem Eigentum . . . erscheint . . . nicht als ein novierbares Recht und iiberall nicht als eine obligationenartige Befugnis» (se Einrede s. 10 not 14). Även Kaser (RP s. 224) framhåller, att klassikerna icke föreställde sig actio vid actiones in rem som en rätt gentemot motparten. En sådan uppkommer först genom litis contestatio. — Det förefaller mig, som om motsättningarna skulle kunna överbryggas, om man godtager Hägerströms uppfattning av actio såsom en kraft, framkallad genom parternas gemensamma handlande. Se Goldschmidt s. 47 samt, ehuru med modifikationer, Kaser: RZ s. 174. GoldSCHMIDT framför den i och för sig mycket tilltalande teorien, att actio skulle ha varit det väsentliga, och att rättigheten själv blott skulle ha framstått som en reflex av actio (se s. 47 f.). Denna åsikt synes emellertid alltför avancerad för en mera primitiv rättsordning Jfr Kaser: RP s. 225, där han anmärker, att »den Klassikern, die weder eine Theorie des subjektiven Rechts noch einen durchgebildeten Anspruchsbegriff besitzen, solche Fragestellungen noch nicht zugänglich waren». Jfr även nedan not 56. *' Se Wenger s. 12 not 20 och Sohms. 685. Jfr Kaser: RZ s. 251 och Kleinschrod s. 108. Något äkta civilrättsförhållande kunde aldrig uppstå på detta vis, utan det faktiska förhållandet tillädes blott egenskapen att kunna respekteras i honorärrätten, t.ex. som grundval för dom och exekution. Se Wenger s. 151 f., Keller-Wach s. 155 ff. samt Kaser: RZ s. 252 f. (med ytterligare preciseringar). Gaius IV: 45—46. Se Wenger s. 153 och Kaser: RZ s. 250, 176 och 252.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=