Stig Jägerskiöld När den senare naturrätten började påverka våra domstolsjurister förändrades uppenbarligen i viss mån deras teknik. Man förklarade rättsreglerna som grundade å naturens rätt eller förståndets budd^® även om de i stor omfattning alltjämt var hämtade från Corpus juris.^^ Senare skall vi få följa 1700-talets domare i några typiska resonemang av denna innebörd. I några hänseenden gjordes dock andra avvägningar av skuldoch ansvarsbedömningarna än tidigare —mera dock i doktrin än i praxis. Utgångspunkten var en lära om ersättningsskyldighet för all skadegörelse, varvid man kunde bortse från förhållandet till skuld. I skadeståndshänseende tog detta sig närmast uttryck i skärpta krav på ansvar för barns och sinnessjukas handlande, något som påverkat Preussisches allgemeines Landrecht och några senare tyska kodifikationer. Man är emellertid enig om, att dessa läror utövat ett begränsat inflytande på rättsutvecklingen, i nordisk doktrin ett ringa och snabbt övergående sådant.^® Det var mot dem 0rsted reagerade, när han så bestämt hävdade den klassiska culpa-läran. Det innebar därför inget egentligt nytt, när Jhering i sin skrift om culpa-principen hyllar den som en evigt gällande sanning. 152 3. Culpa-principen i äldre svensk doktrm De första teoretiska arbetena inom civilrätten kommer till stånd i vårt land vid 1600-talets början. Culpa-principen är då redan godtagen. Straffrättsligt har den avsatt spår i nordisk rätt åtminstone från slutet av 1200-talet. Civilrättsligt möter den likaså tidigt. Här kan denna utveckling inte följas. Här skall ett mera begränsat perspektiv anläggas. Johan Skytte åberopar i sin kommentar till stadslagen den romerska rättens regler. Förmyndares ansvar begränsar han till culpa. Skytte vänder sig mot den gamla satsen, att »barnagods må ej sjunka eller brinna». Den kan ej »så generaliter . . . förstås; ty om een gjorde sin högsta flit ther medh, ... så wore thet icke rätt, att målsmannen skulle thet återgälla. Quia nemo tenetur praestare casus fortuitos». Det är Digesternas tutelaansvar, som här återges (s. 53 f.). Ifråga om commodatum följer Skytte dem, som menade, att låntagare svarar för dolus och culpa levissima, diligentia och custodia, men ej för casus (s. 149 f.). Nehrman-Ehrenstråle: Jurisprudentia criminalis s. 254. Se t.ex. E. Cassirer: Die Philosophie der Aufklärung (1932); L. Adolphe: Portalcs (1936); A. J. Arnaud: Les origines doctrinales du Code civil frani^ais (1969); H. Thieme: Naturrecht und roemisches Recht, i La formazione del diritto moderno in Europa 1 (1977); D. Tamm: Fra »Lovkyndighed» til »Retsvidenskab» (1976), s. 240 ff. — Man bortser ofta från att de stora kodifikationerna medvetet byggde på Corpus juris. F. Stang: Erstatningsansvar (1919) s. 24, 41; H. Ussing: Skyld og Skade (1914); Th0Ger Nielsen, a.a. s. 295 ff. Riksrådet Johan Skyttes kommentar till stadslagen (utg. av Almquist 1962).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=