OmCULPa-ansvaret Mot 1600-talets slut kritiserade emellertid flera det romersk-rättsliga inflytandet. I stället för att följa den justinianska rätten skulle man, menade dessa, konstruera en rättsordning i enlighet med naturen och förnuftet. De första naturrättslärarna under 1600-talet gick emellertid ingalunda så långt. De anknöt i stället till de satser om naturens lag, som kan läsas i Corpus juris. De hos oss ofta citerade Hugo Grotius och Johannes Althusius bevarade tilliten till den justinianska rätten. I svensk doktrin förklarade Johannes Loccenius, att avseende visserligen skulle fästas vid naturrättens krav. Men han utgick ifrån, att den romerska rätten uttryckte denna naturliga rätt. Sammanhanget belyses av ett uttalande av den franske teoretikern Bodinus, som Loccenius med gillande anför: »Non tam legibus Romanis utimur, quam ex legibus Romanis deprompta ratione juris». Någon skarp motsättning häremellan ville han ej erkänna. Ej heller Pufendorff, som hos oss övat ett starkt inflytande, ställde sig fientlig mot den romerska rätten. Culpa-principen förfäktades av honom på samma sätt som av hans föregångare.^- I De officio hominis et civis juxta legem naturalem säger sålunda P. (1672): »Ad reparationem damni tenetur . . . qui alteri nocuit praeter directam intentionemper negligentiam seu culpam, quamevitare facile erat». Detta visar det dilettantiska och befängda i påståendet att en omfattande reception av romersk rätt inte skulle ägt rumhos oss under 1600-talet utan rätten i stället utformats i enlighet med naturrättsliga spekulationer.^^ Självständiga sådana av betydelse fick inget inflytande förrän långt senare. Under 1600-talet är i vårt land Corpus juris den stora inspirationskällan vid rättens utbyggnad. Härifrån är steget långt till den senare naturrätten. Thomasius i Halle lärde, att Lex Aquilia var en fantasi, som aldrig recipierats i tysk rätt.^'* Hos oss kritiserade David Nehrman-Ehrenstråle den romerska rätten. När naturrättslärarna i princip frigjorde sig från beroendet av Corpus juris, skapade de större möjligheter att bygga ut rätten. Man kunde nu, om man ville, företa andra överväganden än tidigare. 151 modernus der Actio legis Aquiliae (Forschungen zur neueren Privatrechtsgeschichte 5). Pufendorff: Libri octo de jure naturae et gentium 3,1,1 (Lund 1672). M. Fleischmann: Christian Thomasius (1931); jfr M. Thomson: Christian Wolff (1964). Fenger sökte i en recension av mina Studier göra gällande, att fråga ej var om romerskrättslig reception utan om naturrättslig spekulation, TfR 1965. En riktigare värdering av mina resultat hos H. T. Klami: Vuoden 1734 lain ideologista taustaa, FJT 1968, s. 257 ff., i polemik mot H. Ylikangas, samt därefter Ylikangas: Receptionen av romersk rätt i Sverige, HT f. Finl. 1975, s. 239 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=