Omculpa-ansvaret 149 i D. 18.6.3. att vid köp strängare krav kan ställas än vad som motsvarar »diligentia quam suis»; culpa levis går då längre. Andra Digest-ställen ger emellertid ett annat intryck. I Digesterna möter å andra sidan epitet, som innebär ytterligare skärpta krav på aktsamhet, »exactissima diligentia» eller dylikt. Även uttrycket culpa levissima är någon gång belagt. Vad som avses är uppenbart mycket stränga fordringar ifråga om varsamhet. Slutligen användes termen »CHStodia». Denna anses motsvara krav, som i senare rättsutveckling betecknas som »culpa levissima».*^ Den, som har annans egendom in custodia, svarar för stöld, men ej för eldsolycka m.m. (D. 13.6.18 pr.; D. 50.17.23). Skadeståndsläran i Corpus juris kompliceras ytterligare av utilitetsgrundsatsen}^ Hänsyn skall vid bedömning av kraven på aktsamhet och ersättningsplikt även tas till den nytta, vederbörande haft av det rättsförhållande, varom fråga är. Om en part haft nytta härav, kunde kraven på honom skärpas till att avse culpa levis eller rent av levissima. Med tiden nyanserades denna princip så, att man beaktade vem, som härvid dragit nyttan, enbart en part eller båda. (D.13.6.5.2). Betraktelsesättet har haft en seg livskraft. Flera av våra civilrättsliga lagregler har påverkats därav och synpunkten influerar alltjämt i viss mån rättspraxis. Culpa-principen kom dessutom att skifta vid olika rättsinstitut. Vid commodatum —saklån — varierade aktsamhetskravet mellan culpa levis —D. 13.6.5.3; D. 50.17.23 —och exactissima diligentia custodiendae rei, D. 44.7.1.4. Inst. 4.1.16 synes nöja sig med culpa (levis). Vid mandatum ålägger Digesterna vanligen ansvar för culpa levis. I Codex är kravet skärpt. För en negotiorum gestor kräves culpa levis eller eventuellt diligentia exactissima (1.3.27.1). Pignus (pant) däremot kräver ansvar redan vid culpa levissima. Tutela medför ansvar för culpa levis eller »quam suis». Depositum återigen, som normalt ej medför rätt till ersättning, medför ansvar för culpa lata endast. Locatio-conductio för vanligen med sig ansvar för culpa levis, men även krav på custodia ställes någon gång. Vid emptio-venditio nöjer sig Ulpianus med att kräva ansvar för säljaren för dolus, medan Paulus i D. 28.6.3. kräver diligentia exacta av honom. I. 3.2. 33 har ansvar för culpa levis. * M. Kaser: Römisches Privatrechr 1, s. 425. M. Kaser, a.a. s. 424; W. Kunkel i SZ Rom. 45 (1925), s. 312 ff.; F. Wieacker, SZ Rom. 54 (1934) s. 57 ff. Modern forskning har visat att äldre romersk rätt känt ett i flera fall strängare ansvar, knutet vid custodia och diligentia, självständiga i förhållande till culpa. Senare har dessa sammansmälts med culpa till ett enhetligt begrepp, ofta med hjälp av interpolationer (se min orienterande studie Interpolationsforskningens metod och resultat i Festskrift till Karl Olivecrona). För de svenska juristerna var culpa-regeln endast känd genom den justinianska rätten, där culpa-regeln dominerar. Jfr W. Kunkel, a.a. s. 296 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=