Stig Jägerskiöld Vid en tillämpning av Lex Aquilia ställes givetvis frågan, när skadestånd skall utdömas. I vilka fall förelåg i den romerska rätten en ansvarsgrundande culpa? Vilken grad av oaktsamhet krävdes för ansvar? Problemets centrala betydelse ligger i öppen dag. I den justinianska rätten fanns ett antal särregler. Corpus juris gjorde sålunda en åtskillnad mellan grov vårdslöshet, culpa lata, och mindre grova former, vid vilka ansvar ej alltid kunde utkrävas.^ Olika meningar förekom — här som mången gång eljest — inom det stora lagverket. Det återgav ju satser från seklers skiftande rätt. När dess regler långt senare recipierades i andra samhällen än det romerska, visade det sig därför, att romarna efterlämnat ett besvärligt intellektuellt arv. Det är nödvändigt att ha detta förhållande klart för sig. »Culpa lata» innebar otvivelaktigt endast ansvar för grovt åsidosättande av aktsamhetskravet. Gränsen till dolus kunde vara svår att ange. Enligt ett ofta citerat och debatterat ställe i Digesterna (50.16.226) hade den romerska juristen Paulus sagt, att »magna culpa dolus est». Även i andra citat jämställes culpa lata med dolus. »Culpa levis» återigen —ofta i Corpus juris civilis allenast betecknad som »culpa» — innebar åsidosättande av den aktsamhet, som människor har att iaktta: »Culpam autem esse, quod cum a diligente provideri poterit, non esset provisum aut tum denuntiatum esset, cum periculum evitari non possit». Som vägledande norm uppställde Gajus, Labeo, Paulus, Ulpianus och andra »bonus paterfamilias», »diligens vir», »prudens, studiosus, idoneus homo» eller dylikt (D 18.1.35.4: D. 10.2.25.16 m.fl. st.). Paulus beskrev denne närmare: »Dicit homo diligens est et studiosus paterfamilias, cuius personam incredibile est in aliquo facile errasse». Redan i romersk tid hade denna normalfigur givetvis nyanserats. Man hänförde sig till en försiktig man i vederbörande yrke, en byggmästare för byggenskap, en handelsman för handel etc. (»diligens aedificator», D. 45.1. 137.3 m.fl. st.). Vanligen anses de krav på aktsamhet, som ställes på en bonus paterfamilias, vara något strängare än de lägsta krav, som rymmes under culpa (levis). En annan norm för bedömning av culpa möter i det ofta anförda budet, att man har att använda samma omsorg som i sina egna angelägenheter. Man skall visa »diligentia quam suis»^ (se t.ex. D. 16.3.32). Doktrinen har haft vissa svårigheter att fastställa, vad därmed avses (jfr för svensk rätt nedan s. 152). Med tiden kom en term att vinna hävd, »culpa in concreto». Vanligen har man menat detsamma som culpa levis; dock ställes härvid ej fullt ut samma försiktighetskrav. Paulus säger t.ex. 148 ^ H.-J. Hoffman: Die Abstufung der Fahrlässigkeit in der Rechtsgeschichte (Neue Kölner Rechtswissenschaftliche Abhandlungen, h. 54, 1968) 8 S2 Rom. 73 (1956).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=