Göran Inger 122 av detta lagtekniska problem, som de uppenbarligen åtog sig med viss tvekan, icke gick några nya vägar utan försökte lagfästa gällande praxis, varvid de framför allt följde principen omyttre, naturligt eller artificiellt, omedelbart eller medelbart mekaniskt samband med jorden, vilken sistnämnda betraktades som den självklara fasta egendomen. Härutinnan synes det icke otänkbart att man i viss utsträckning låtit sig påverkas av samtida tysk lagstiftning. Avvikande från principen om mekaniskt samband med jorden vidgade man emellertid omfånget av begreppet fast egendom till att omfatta även vissa rättigheter. Man kan också konstatera, att den livligaste debatten vid tillkomsten av 1895 års lag om fast egendom rörde frågan om vad som skulle anses som tillbehör till en byggnad. Resultat härvidlag blev, att man som tillbehör till den fasta egendomen räknade: 1. fast inredning såsom vindskontor, garderober, kakelugnar, hissar, krubbor och dylikt, 2. det som i vägg, tak eller golv var inmurat eller intimrat, 3. vad till stadigvarande bruk för byggnaden blivit anskaffat såsom dubbeldörrar, innanfönster, nycklar, järnspislar, kaminer, brandredskap och dylikt, 4. till fabrik eller annan industriell verksamhet inrättad byggnad skulle dessutom höra varje motor, maskin eller redskap som för sin användning krävde och jämväl vilade på fast, från grunden berett underlag, samt kraftledningar.^^ Genom denna gränsdragning mellan fast och lös egendom drogs för civilrättens del även en gräns för tillämpningen av fastighetsrättens regler om laga fång, lagfart, stiftande av nyttjanderätt, panträtt m.m. Slutligen kan man ställa frågan, om den nytillkomna lagen fick den effekt för näringslivet, som man hoppats på. Härvidlag kan man konstatera, att affärsbankernas utlåning mot säkerhet av inteckningar i fast egendom ökade kraftigt, vilket framgår av tabellen nedan: Utlåning i miljoner kronor 12,8 21,1 49,2 64,8 108.7 204.5 336.7 392.5 Dessa siffror synes onekligen tyda på att lagen om fast egendom fick en gynnsameffekt i fråga omindustriens finansiering. Att den sedermera kom att framstå som alltför ålderdomlig och orealistisk, har redan ovan nämnts. Se härom bl.a. ö. Undén: Om tillbehör till fastighet enligt svensk rätt, Tidsskrift for Retsvidenskab, Aarg. 34, 1921, s. 10 ff. T. Gärdlund: Svensk industrifinansiering under genombrottsskedet 1830—1913, Stockholm 1947, s. 144. Under perioden 1870—1874 1875—1879 1880—1884 1890—1894 1895—1899 1900—1904 1905—1909 1910—1914
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=