Tillkomsten av 1895 års lag 121 yttrande i konseljen som senare av lagutskottets utlåtande framgår klart, att det som stod i centrum för lagstiftningen denna gång var frågan om var gränsen skulle dragas i fråga om industrianläggningar och deras tillbehör. Härvidlag förordade både statsrådet östergren och lagutskottet, att man vid denna gränsdragning borde följa och tillämpa principen om det yttre mekaniska sambandet mellan byggnaden och dess tillbehör. Justitieministern åberopade som skäl för sitt ställningstagande såväl de argument, som lagberedningen anfört, som de gällande beskattningsförhållandena, vilka enligt statsrådet gjorde det önskvärt, att så få maskiner, motorer och redskap som möjligt hänfördes till den fasta egendomen. I fråga om den tredje paragrafens formulering åberopade justitieministern kommerskollegiets yttrande, som han fann väl grundat. Han önskade emellertid i likhet med en medlem av Högsta domstolen ändra den föreslagna lagtexten angående de motorer, som skulle hänföras till den fasta egendomen på så sätt, att det klart framgick, att till dessa motorer och maskiner skulle räknas dem, som krävde ett särskilt från grunden berett underlag. Det var för övrigt bl.a. detta krav, som gjorde 1895 års lag så ohjälpligt föråldrad vid mitten av detta århundrade, då det knappast förekom, att några maskiner krävde särskilt från grunden berett underlag. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen förekom ett par yttranden i Andra kammaren till förmån för ändamålsprincipen, dock utan att något yrkande framställdes.^^ Man påpekade också det vanskliga i att uppställa som rekvisit för att en maskin skulle räknas till den fasta egendomen, att den krävde och vilade på från grunden berett underlag. Det blev emellertid ingen längre debatt om lagförslaget. Riksdagen var tydligen nöjd med att en laglig reglering av förhållandena över huvud låg inom räckhåll och godtog det framlagda förslaget, varefter lagen utfärdades den 24 maj 1895. Sammanfattningsvis kan man säga, då det gäller tillkomsten av 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, att det klart framgått av källmaterialet, att de krafter, som tvingade fram en lagstiftning på detta område var i första hand det alltmer industrialiserade näringslivet, som fordrade, att juristerna — lagstiftarna skulle åstadkomma sådana fasta regler, att man visste, hur man skulle tillämpa 1883 års lag om förlagsinteckning. Frågan gällde alltså finansieringen av den expanderande industrien. I andra hand var den med industrialiseringen förändrade bostadsmarknaden och de nya bostadshustillbehören en faktor, som också fordrade klarare regler i fråga omfast och lös egendom. Det har även framgått av källmaterialet, att juristerna vid lösandet *2 Utl. 19: 1895. 33 Prot. FK I: 14: 33 f (13/3 1895), AK II: 17: 49 ff (13/3 1895) Rskr 40.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=