136 CLAES PETERSON I detta läge uppstod så nödvändigheten av att uppta generalhypoteket för att överhuvudtaget finna kredit. I den klassiska rätten omfattade generalhypoteket, som ovan sagts, all den vid avtalet befintliga egendomen och, om detta var särskilt angivet, även den i framtiden förvärvade. Den senromerska rätten inbegrep emellertid alltid även den i framtiden förvärvade förmögenheten, om denna icke var särskilt undantagen i pantavtalet.Ville man inte att framtida förvärv skulle utgöra säkerhet för panträtten var det således nödvändigt att uttryckligen utesluta dessa i överenskommelsen.^^ Någon adekvat juridisk term, som täckte pantförskrivningar av en »universitas bonorum» utbildade sig icke genast. Om man ser detta mot bakgrunden av att romarnas indelning i res mobiles och immobiles ej medförde några rättsliga konsekvenser, kan en plausibel förklaring vara att termerna pignus och hypotheca. som hos kompilatorerna används omväxlande, väl räckte för att uttrycka pantens art.^^ Så småningom skapade emellertid de romerska juristerna mer eller mindre vidlyftiga uttryck för att åstadkomma en åtskillnad: conventio generalis, generale pactum, obligatio generalis osv. Det förefaller som om termen hypotheca generalis ansetts alltför vag. Den kunde nämligen innebära två saker, pro primo ett pantavtal där objekten ej räknades upp individuellt, utan angavs under en kollektiv bestämning, pro secundo kunde hypotheca generalis betyda en pantsättning av universitates rerum distantium, dvs. såsom vore varje förmögenhetsobjekt speciellt pantsatt. Generalhypoteket kom dock att uteslutande beteckna den allmänna hypotekariska panträtten, somomfattade gäldenärens fasta och lösa egendom. Alla pantbara objekt och rättigheter, som ingick i pantsättarens förmögenhet, befintliga såsom och i framtiden D. 40, 8, 6: »l)ona oninia quae hahet habitiirusve sit». C 8. 1(5, 9, 1: »super qua generali hypotheca ilhul qiiodue ad conservanduiu contrahentium voluntatem sancimus, ut si res suas supponere debitor dixerit, non adjecto, tam praesentes quam futuras, ius tamen generalis hypothecae etiam ad futuras res producatur». ** .invändningen av dessa termer är dock klarlagd av llpianus: 1). 13. 7, 9, 2: »Proprie pignus dicimus. quod ad creditorem transit, hypothccam. cum non transit nec possessio ad creditorem». Fehr anser att hypotheca är en interpolation för pignus.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=