kapitel ii •mats kumlien man inte gjorde någon skillnad mellan jurisdiktion och förvaltning. Politiker och lekmän, inte professionella jurister, bestämde i stor utsträckning i förvaltningsärenden, och det gällde även efter det att Svea Hovrätt hade inrättats år 1614. Så utländska rättshistorikers tes att statsapparatens hjärta utgjordes av domare kan falsifieras för Sverige. Svenska särdrag var i stället, förutom en långtgående kommunal självstyrelse, att överklaganden av förvaltningsbeslut i många fall kunde drivas genom administrationen ända upp till regeringen, ursprungligen kungen, att centrala myndigheters handläggning påminde om rättegång, att gränsen mellan rättskipning och förvaltning var otydlig.30 Varje gren av hade förvaltningen hade sin egen jurisdiktion, självständiga centrala myndigheter utövade viss rättskipning från 1634. Regeringsformen 1809 ägnade inte mycket utrymme åt förvaltningen, och oklarheten snarast ökade efter 1840 års departementalreform, som bidrog till att olika departement ganska ostört kunde förändra sina arbetsformer i egen takt, och att svensk förvaltning kom att framstå som ett myller av olika, ibland närmast oförenliga organisationsprinciper, verksamhetsformer, uppgifter, till och med underliggande värderingar. En förklaring kan vara att utvecklingen mot en rättsstat har i Sverige gått efter lugnare linjer än på kontinenten. De tvångstendenser som synts där, liksom i Danmark-Norge, har även under i tider av kunglig absolutism i Sverige inte kunnat hävda sig mot kommuners och städers autonomi. Den offentliga makten har trots allt åtnjutit relativt stor legitimitet, gränsen mellan förvaltning och domstolar har kanske inte uppfattats som särskilt viktig. Sedan Regeringsrätten infördes 1909 har visserligen successivt en alternativ ordning med förvaltningsdomstolar i tre nivåer vuxit fram, och efter EU-anslutningen har en närmast heltäckande möjlighet att få administrativa beslut omprövade i domstol införts. Men kompetensfördelningen är oklar, och kompliceras av olika specialdomstolar.31 30 Herlitz 1959, s. 102-105. 31 Ragnemalm 2000. 93
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=