kapitel i •bo rothstein Säkerligen förekom olika former av maktmissbruk och korruption även i det sena 1800-talets statsförvaltning, men inte alls i lika stor utsträckning som tidigare. Inte minst sågs vad vi i dag skulle beteckna som korruption inte längre som ett ”naturligt” inslag i den offentliga verksamheten. August Strindbergs roman Röda rummet, som publicerades 1879, bär syn för sägen. I denna Sveriges kanske mest berömda roman ger Strindberg en synnerligen negativ bild av ämbetsmännen. De är i hans beskrivning både konservativa och ineffektiva. Men intressant nog anklagar han dem inte för att vara korrupta. En rimlig tolkning av detta är att Strindberg, trots sin politiska radikalism, inte kunde kasta ut en sådan anklagelse av den enkla anledningen att den inte skulle ha haft en resonansbotten i den allmänna opinionen (Strindberg 1879). Det ska tilläggas att utvecklingen under denna tid i Sverige inte var unik utan i stora drag skedde samtidigt – eller något tidigare – i länder som Danmark, Storbritannien, Bayern, Preussen ochUSA. Det som kännetecknar perioden är de många och i stora delar dramatiska institutionella förändringar som sammantaget kom att etablera en universell, opartisk och huvudsakligen okorrumperad offentlig förvaltning (vad som i vår tid kommit att benämnas good governance). I tabell XXåterfinns en sammanställning över merparten av de reformer som bidrog till att Sverige fick en kvalitativt annorlunda offentlig förvaltning under denna period. En granskning av dessa reformer ger anledning att uppmärksamma tre viktiga saker. För det första kan man konstatera en koncentration i tid. Även omett par av reformerna sjösattes på 1840-talet, fördröjdes deras effekter. I synnerhet gäller det skolreformen och tryckfrihetslagstiftningen. Det gör att man med fog kan säga att det finns en kraftig koncentration till 1860-talet som det centrala årtiondet. För det andra: dessa förändringar innebar en dramatisk förändring i riktning mot det som den rumänska statsvetaren Alina Mungiu-Pippidi (2006) kallat en universalistisk politisk kultur. Med detta förstås att staten inte längre enbart komatt ses somett organ för att främja intressena hos en liten ekonomisk och politisk elit utan att den också hade att verka för det ”allmänna bästa.” 53
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=