politi och förvaltningsrätt i ett rättsgenetiskt perspektiv Möjligen förtjänar Blomberg ett bättre eftermäle med tanke på att han för svenska läsare presenterade en hel del nya idéer. Han var tydligt influerad av tyskt tänkande i Otto Mayers anda, med en stark statsmakt som kunde delegera olika uppgifter till organ eller lokalsamhällen. Kommunalrätten, som expanderade snabbt, hade kommenterats av Rabenius den yngre redan 1866, som då hävdade att kommunerna hade en dubbel karaktär i det att de skulle både sörja för egna gemensamma angelägenheter och utföra vissa statliga uppgifter. De kunde därför anses som både självständiga bildningar inom staten och organ för statens allmänna förvaltning. 20 år senare betonade Blomberg betydligt mer centralmaktens roll. Han skrev: Man kan notera inte bara förskjutningen mot en stark centralstat, utan även betoningen av medborgarnas medverkan, av att den kommunala lagstiftningen inte som tidigare kunde tillhöra området för Kungl. Maj:ts suveräna ekonomiska lagstiftningsrätt, utan stiftas av regering och riksdag samfällt. Med andra ord, de folkvalda ombuden måste få ett ord med i laget. Därutöver leder Blombergs ord om staten som ”organism” associationerna till betydligt äldre, ”idealistiskt” tankegods. I en andra avdelning av sitt omfattande verk – 606 sidor – gick Blomberg igenom den speciella förvaltningsrättens olika grupper: personrätt, rätts- och politiväsende, fattigvård, sundhet, religion, undervisning, ekonomiskt välstånd, jordbruk, gruvor, jakt, fiske, handel, sjöfart, kommunikationer, kreditväsende, utrikesfrågor, försvar, finanser. 55 Blomberg 1887-89, s. 50, 98-99. 104 ”I den mån statsförfattningarne blifvit byggda på grundsatsen om statsborgarenas direkta medverkan vid statens arbete för sina många syftemål, så har man ock kommit till klarare insigt om nödvändigheten att indraga de kommunala samfunden såsom verkande organ i statens tjänst. Därigenom att de gemensamma ändamål, som till en enhet sammanknyta kommunernas medlemmar, äro statsändamål, så blifva kommunerna leder i statsförvaltningens organism och måste såsom sådana hemta sitt berättigande från statens lagstiftning. Det är sålunda icke genom autonomiska bestämmelser, som kommunerna i de moderna samhällena vunnit sin organisation och sina befogenheter, utan på grund af staternas lagstiftning. Så har äfven förhållandet varit i de nordiska landen.”55
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=