Rättshistoria och samhällsförändring 75 Utifrån denna nya position hade rättsvetenskapen heller ingen anledning att överhuvud taget ägna de frambrytande samhällsvetenskaperna en enda tanke. Nu var det rättsdogmatik som gällde. Rättsvetenskapens verklighetsföreställning blev rättens logiskt strukturerade systemvärld, en andra skolastik, obekymrad omvad som hände utanför systemet. Mot denna nyskolastik ställdes samhällsvetenskapernas empiriska faktavärld. Rättsdogmatiken blev ett trossystem av lika god kaliber som det teologiska och, precis som den teologiska dogmatiken, oåtkomlig för empirisk prövning, alltså i grund och botten en medeltida fågel i cien moderna vetenskapens bo. För rättshistoria som undervisningsdisciplin inom juristutbildningens ram var detta naturligtvis ägnat att skapa allvarliga legitimitetsproblem. När ämnets vetenskapliga roll i det rättsvetenskapliga paradigmet underminerades, sköts ämnet bort till utbildningens periferi. Inga läpparnas bekännelser om motsatsen kunde i längden dölja det hårda faktumatt studenter blev bra jurister utan att veta ett dugg omlocatio-conductio, pignus. Digesta, kanoniska äktenskapshinder, glossatorer, fridslagar, feodal maktteori eller medeltida arvsregler. Låt oss nu kasta en motsvarande blick på Sverige, där rättshistorieämnets ställning i den juridiska undervisningen genomlöpt en ungefär likartad utveckling sompå kontinenten. V. Åtminstone framtill Harald Hjärnes avgång somprofessor i historia i Uppsala 1913 hade statsidealismen haft ett gott grepp om historieforskningen: Staten sågs somutvecklingens grundelement. Men den doktrinen fick inte sitta länge i orubbat intellektuellt bo. En helt ny typ av historiker, ny också i betydelsen politiskt till vänster, ville ersätta statsidealismen med en mer förutsättningslös, källkritisk och realistisk tolkningsram. Under ett par generationer gick den vetenskapliga kvasten genom historieforskningens hus till den grad att t.o.m. grundmurat konservativa forskare blev hängivna socialhistoriker. Historiska »grand theories», prövades, godtogs eller förkastades. Den allmänna historieforskningen vittnade under årtionden omoerhörd mångsidighet och kreativitet. Men var den så kreativ att den också satte ordentliga spår i de juridiska fakulteternas rättshistoriska forskning, eller påverkade den lika blomstrande samhällsvetenskapen rättshistorikerna? Alltså vad Gösta Hasselberg försiktigt efterfrågat i sin installationsföreläsning. Jag skulle vilja säga: nästan inte alls. Den svenska rättshistorieforskningen och undervisningen satt fast i ungefär samma mönster som på kontinenten. Det var instituthistoria för hela slanten. Vad studenterna lärde sig var »den inre rättshistorien», alltså »systemets» förändring över tiden men knappast något omde sociala processer somåstadkom förändringarna. Det lämnade man över till den nya disciplinen rättssociologi, som redan från början blev något systemfrämmande för juridiken, inte minst
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=