Rättshistoria och samhällsförändring rättsstoffet som noga taget inte alls fanns där. Även om man gott kunde reda sig utan kodifierad lag, klarade man sig inte utan rättssystem, om man nu ville uppnå förutsebarhet och rättssäkerhet. Men förändringarna måste ske varsamt. Just genom lagstiftarens och juristernas lojalitet mot det historiskt givna rättsarvet skulle den tyska rättsordningen hindras från att ta till sig för nationen främmande rättsföreställningar och rättsvärden, undgå upplysningsfilosofins abstraktioner somslutat i revolutionär terror och samtidigt skydda de delar av rättsordningen, som speglade den egna kulturens djupare värden. Utan solid rättshistorisk kunskap, både nationell och romersk, kunde den praktiskt verksamme juristen inte fullgöra uppgiften att både skydda den organiskt framvuxna rätten och anpassa rättsorciningen till nva samhällskrav. Det här ledde till formuleringen av en rättsteori, sompå en gång tog till vara både styrkan hos en empiriskt grundad sociologisk föreställning om rättens fundamentala betydelse för varje samhälles värdestruktur och utveckling och ett rättsdogmatiskt koncept om rätten som ett logiskt sammanhängande system. I de juridiska fakulteternas utbildning insattes rättshistoria som ett centralt studieämne, inte vilken rättshistoria som helst utan just den nationella rättshistorien och den romerska rätten. I bästa weberska mening hade Savigny fört samman sociologi, historia och stringent systematik långt innan både Weber och sociologin ens var född. Men den omecielbara genomslagskraften i hans idéer kan bara förstås mot bakgrund av historismen som vetenskapligt, kulturellt och politiskt paradigm. Utan historism, ingen Savigny. Utan historism, ingen rättshistoria. 73 IV. Den historiska skolans teoretiska koncept kom emellertid snart under intellektuellt bombardemang från flera håll. En ny generation klassiker förmådde visa att romerska rättsförhållanden inte riktigt varit vad den historiska skolans företrädare faktiskt tagit för givet. Utifrån ett evolutionistiskt perspektiv sopade en av de främsta romanisterna, Rudolf von Jhering, undan alla föreställningar om att den organiska rätten var resultatet av harmonisk social utveckUng; rättsutvecklingen borde förstås som kamp mellan olika intressen och sociala klasser; så var det redan i det gamla Romoch så har det förblivit. Detta var naturligtvis ägnat att underminera den romerska rättens legitimitet somsystem och förebild. Andra forskare fann den hårda kopplingen mellan romerskt och tysk-nationellt ohållbar, vilket ledde till att rättshistorikerna delades upp i två skolbildningar, romanister och germanister; den rättshistoriska disciplinen talade plötsligt med två tungor, vilket naturligtvis var menligt för dess vetenskapliga auktoritet. Men värre var att historismen som allmänt vetenskapligt paradigm underminerades av andra paradigm, samhällsvetenskapliga såväl som rättsvetenskapliga. Låt oss börja med samhällsstudiet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=