Claes Peterson hällsvetenskaplig och även allmänhistorisk prägel föreföll rättshistorikernas envisa revirtänkande sombåde inkonsekvent och svårbegripligt. Debatten ebbade så småningomut utan att lämna några egentliga spår efter sig. När diskussionen om den framtida juristutbildningen nu synes komma igång inför millennieskiftet, är det viktigt, för att inte säga avgörande, för ämnets framtid att rättshistorikerna tydligare positionerar sig somjurister. En allt hårdare konkurrens omutbildnings- och forskningsresurserna gör att indignerade försvarstal den här gången kommer att visa sig vara verkningslösa. Rättshistorikerna måste visa att deras verksamhet är omistlig inte enbart för att upprätthålla en hög kvalitet på juristutbildningen, utan även för vidmakthållandet av en slagkraftig rättsvetenskaplig forskning och debatt. Det är därför dags för en självrannsakan som bör ta sin utgångspunkt i en utredning av ämnets utveckling under det sekel som nu går mot sitt slut. En bedömning av rättshistoriens framtida möjligheter och roll inom juridisk forskning och utbildning förutsätter ironiskt nog en insikt i dess egen historia. Det gäller därvid att söka upp och förstå konsekvenserna av de beslut, eller varför inte historiska vägval, som fattats respektive gjorts med avseende på ämnesinriktningen. Ett sådant historiskt perspektiv hjälper oss inte endast att förstå »hur det har blivit som det blivit», utan det ger oss även förutsättningarna för hur vi nu skall välja väg för framtiden. När jag nu har ställts inför uppgiften att ge min egen uppfattning om rättshistorieämnets framtida inriktning, tar jag därför utgångspunkten i ett sådant historiskt utvecklingsperspektiv. Jag har dessutom valt att skildra denna process genommin personliga lärdomsväg, d.v.s. hur jag successivt kommit till insikt omoch även förstått de historiska sammanhang somligger bakom det som för enkelhetens skull kan beskrivas somrättshistorieämnets dilemma. Eörhoppningen är att analysen av min egen färd inte endast skall ge större konkretion åt frågeställningen, utan att den framför allt skall fördjupa perspektivet på den roll somsjälvförståelsen spelar i sökandet efter lösningen på problematiken. Historiska studier har aldrig känts lockande för mig som utbildnings- eller forskningsmål. Det har således aldrig föresvävat mig att bli historiker av facket. Mitt utbildningsalternativ till juridik hade istället varit klassisk filc^logi. Att valet föll på juridiken berodde i huvudsak på att de klassiska språken i slutet av 60-talet och i början av 70-talet befann sig i en konjunktursvacka. Under min studietid visade det sig att mitt intresse framför allt låg på det teoretiska planet. När jag efter avslutad juridisk grundutbildning beslutade mig för fortsatta studier på doktorandnivå stod valet därför mellan allmän rättslära eller rättshistoria. Det var den uppmuntran och det stöd jag fick av dåvarande professorn i rättshistoria i Stockholm, Erik Anners, som gjorde att jag slutligen hamnade i rättshistoriefacket. Ämnet för min doktorsavhandling — »Peter the Great’s Judicial and Administrative Reforms: Swedish Antecedents and the Process of Reception» — bestämdes i stor utsträckning av mina kunskaper i ryska och polska. Forskningsuppgiften bestod i att kartlägga graden av svenskt inflytande 52
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=