Johan Hirschfeldt På det processrättshistoriska området finns Göran Ingers stora arbetesom i hög grad ger förståelsen för utvecklingen från legal bevisteori till den fria bevisprövningen och från inkvisitorisk till ackusatorisk process. Från perioden 1614-1734 beläggs inflytandet från kontinental doktrin. Det var inte främmande för domstolarna att kritiskt granska det egna erkännandets bevisvärde, något som dock frångicks under häxprocessernas tid. Från perioden 1734 till 1809, sedan den legala bevisteorin lagfästs i 1734 års lag, finns också belägg för en försiktig tillämpning i domstolarna. Samtidigt förekomsvårare — tortyrliknande — fängelse och även kvalificerad tortyr i tortyrkammare vid de politiska processerna i Stockholm 1755-56. Från inledningen av den senare perioden 1809-1948 pekar Inger bl.a. på att hovrätterna var mindre benägna att tillämpa fri bevisprövning än underrätter och även Högsta domstolen. Gunnar Bergholtz’ arbete omdomens motivering*- anlägger även det inledningsvis ett rättshistoriskt perspektiv på frågan omdomens motivering. Bergholtz bygger för äldre tid i hög grad på Petréns och Jägerskiölds forskningsresultat och påminner bl.a. om att Svea hovrätts domar före 1680-talet sällan var motiverade men att det i protokollen fanns innehållsrikavota. Codex rationums innehåll var dock hemligt. Svea hovrätt ansåg sig då inte skyldig att motivera sina domar. Man ansåg sig ha redovisningskyldighet endast inför Kungl. Maj:t. I Göta hovrätt förekomdock utförligare domsmotiveringar. I slutet på 1600-talet ställdes hovrätterna inför upprepade krav av Kungl. Maj:t på att motivera sina domar. Sedan kommer ett uttryckligt krav på skrivna och öppet redovisade domskäl i 1734 års lag. Bergholtz påminner omatt slutinstansen—Justitierevisionen med Gustav III i spetsen - ansåg att domskälen nu kunde förkortas eftersom domen inte längre som under frihetstiden kunde överprövas av ständerna och »folkets säkerhet är bevarad i protokollen, vilkas tryckning nu är tillåten». 1800-talet inleds med knappa domskäl hos Högsta domstolen. Louis de Geers viktiga arbete »Omden juridiska stilen» *-^ är också restriktiv i sin syn på domskäl men detta mötte invändningar i doktrinen. Här kan inskjutas den salva som E. Marks von Wiirtemberg avlossade mot det tidigare 1800-talets situation i rättsskipningen: »Vad angår lagskipningen, synes den tidens domare helt visst i allmänhet hava gjort sitt bästa för att i varje särskilt fall döma efter billighet och materiella rätnisa. Men någon vägledande domstolspraxis har man svårt att framdraga från en tid då till en domares, särskilt en överdomares, förnämsta färdigheter hörde konsten att genom en intetsägande, ehuru ofta mångordig, motivering — med uppradande av heterogena domskäl, ofta sammanknutna genom favoritfrasen »så mycket mindre» - undvika att fört framtiden »binda sig». Föga bättre ställt var det med den juridiska doktrinen i vårt land. Dess torftighet behöver ej närmare påvisas.»*'* " Göran Inger, Erkännandet i svensk processrättshistoria II 1614-1948, Rättshistoriskt hibliotek, Bd 50, 1994. Gunnar Bergholtz, Ratio et aucoritas - Ett komparativrättsligt bidrag till frågan omdomsmotiveringens betydelse främst i tvistemål, 1987. Louis de Geer, Omden juridiska stilen, 1853. E. Marks von Wiirtemberg, Blick på den svenska lagstiftningen alltifrån adertonhundratalets början. Minnesskrift ägnad 1734 års lag, I, 1934. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=