10 ERIK ANNERS en hiidstriiken trälkvinna»." Här mäste finnas någon ytterligare faktor, som föranledde den extremt låga sociala värderingen av just lekaren. I detta fall kan en jämförelse med rättsuppfattningen i samtida sydgermanska källor vara vägledande. Den skymfliga särbehandlingen av lekarens rättsanspråk möter nämligen även i Sachsenspiegel och Schwabenspiegel. I Sachsenspiegel säges sålunda: »Prästbarn och oäkta barn, dem giver man i bot så mycket höfoder, som ett par tvååriga oxar kunna draga. Lekare och alla de. som giva sig till livegna, dem giver man i bot en mans skugga. . . .»® Om innebörden av förfarandet när den kränkte lekaren såsom bot skulle få en mans skugga ger Schwabenspiegel närmare upplysning: »Lekare och alla de, som taga gods för ära . . .. dem giver man en mans skugga från solen, det vill säga, den som misshandlar honom så att bot härför skall utgå, den skall stå mot en vägg. på vilken solen skiner, och lekaren skall gå dit och slå skuggan på väggen på halsen; med denna hämnd skall han ha fått sin bot.»® ■ Jfr det uttryckliga framhållandet i ^’gL I; »Blir lekare slagen, det skall alltid vara ogillt» med lagens slagsmålshalk 2: »Slår någon en engelsk man eller sydländsk, ljöto därför till målsäganden en örtng mindre än sjn örar och fyra örtngar till konnngen. g 1. Detsamma äro böterna för en frigiven, och sex örar äro böterna för en träl, om han blir slagen». .\tl böterna gingo till trälens ägare är en sak för sig. Reglerna innebnro ett visst skydd för ilen ofrie. knrs.l Sachsenspiegel Landreeht. 111:45:9. Utg. av K. Eckhardt i (iermanenrechte Xene Folge. 1955; »Papen kindere nnde de nnecht gehoren sin, den gift men to hide en vnder howes, alse (is) twene jarege ossen geten mogen. Spelliiden nnde alle den, de sek to egene geven, i/cnc gift men to bate den scadcn cncs manncs . . .» (Förf. knrs.l. ® Cit. efter J. Grimm: Dentsehe Rechtsalterhiimer, 1854, s. 078. »Spilliiten n. alien den, die gnt fiir ere nement u. die sich ze aigen geben hant, den git man ains mannes schaten von der sunnen, daz ist also gesprochen, swer in iht laides tnt. daz man in bezzern sol. der sol zn ainer wende stan, da ilin snnne an schinet n. sol der spihnan dar gan oder der sieh ze aigen ergeben hat. n. sol den schaten an der wende an den hals slahen, mit der rach sol im gebezzert sin.» Uttrycket »swer in iht laides tnt» i den av Grimm citerade varianten motsvaras i en annan (se H. Naendrnp: Dogmengeschichle der alten mittelalterliehen Ehrenminderungen, Festgahe fiir Felix Dahn, 1905, s. 2:30) av bestämningen: »wer ihn icht leydes tnt. das soil man ilm also bessern, dass der ienen beleydigt hat . . ..» vars innebörd ;ir tyilligare. Sachsenspiegel 8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=