136 BROR KARLSSON larnas hövitsiuaii, Olof Eriksson.®^ Flera skäl tala för att regementsrädets regelbundna verksamhet upphörde efter sommaren 1542. Vid denna tid utbröt dackefejden i Småland. I de motåtgärder, som igångsattes, spelade de från Västergötland utgående operationerna en viktig roll. 1'ppbådet av frälset och befälet över trupperna handhades av Gustav Olsson, Birger Nilsson, Severin Kijl och Peder Andersson, vilka med olika styrkor ryckte in i viistra Småland i juli 1542.*^*^ Nästan samtliga medlemmar av regementsrådet voro sålunda upptagna med förberedelser eller direkta krigshandlingar under dackefejden. Men det torde föreligga ett ännu närmare samband mellan det småländska upproret och regementsrådets avveckling. Dackes resning hade till en del sin rot i den stränga ekonomiska politiken, som säkerligen hade sina mest betjMande verkningar i de sj'dliga gränsområdena. Där måste inskränkningarna i utrikeshandeln och utförselförbuden på de varor, som brukade exporteras därifrån, ha känts särskilt besvärliga och irriterande. Såväl regementsrådsinstitutionen som den ekonomiska politiken har i hög grad den utländska rådgivargruppens signatur. Upproret visade riskerna av en fortsättning efter de nya linjerna. Under 1542 skedde en tydlig uppmjukning, och när kanslern von Pyhy följande år störtades, föllo även de viktigaste av de av honom introducerade organisationsformerna på förvaltningens och rättsskipningens områden.®' De nya signalerna från konungen framgå av flera brev angående Västergötland under åren 1542 och 1543.®® Under rådande förhållanden måste konungen låta regementsrådel förG\’R XVII s. 4(i f. Denna räfst avsåg visserligen främst brott begångna av knektarna, men även andra mål hörde dit. GVR XI\’ SS. 79 ff, 84 f, 90 ff. i;57 ff. 158 ff. .\ven våren 1548 ledde Gustav Olsson en kampanj i Småland. G^'R XV s. 202 f. X. Edén. a.a. s. 82. I mars 1542 anbefalldes en ny skattläggning i Västergötland, men i juli. efter oroligheternas början i Småland, skrev kungen, att den gärna kunde anstå. Tionde skulle utkrävas efter mantalet och inte efter vad som i verkligheten såtts och skördats. Ingen, som hade anledning till klagomål, skulle ftirmenas rätten att vända sig till konungen direkt, .\deln hade utfärdat alltför många förbud för allmogen. Sakören fingo inte utkrävas som förut. Bönderna skulle själva få sälja sina produkter i köpstäderna o.s.v. G\’R XIV ss. ,80 ff, 90 ff, 405 ff. XV SS. 0 f, 39 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=