49 OM vådavp:rki:n i den svenska landskapsrätten draga sliilsalsen, alf den även betraktats som farlig (se ovan s. 29 f.j. Vad sedan beträffar busbondes ansvar för annans gärning, finner jag det uppenbart att detta, såsom även av det tidigare anförda framgår, överhuvud inte grundar sig på att husbonden åstadkommit ett farotillstånd (»das Setzen eines Gefährdungszustandes»),’^'* utan på husbondeväldet såsom sådant (ansvaret för vansinnigs gärning grundar sig dock på vållande). Då vådaansvar på ett senare stadium primärt ålägges en under husbondevälde stående gärningsman själv, sker detta oberoende av om in casu vådaeller viljagärning bireligger; lagen anser att handlingen under alla omständigheter biir bestraffas lika lindrigt som ett vådaverk. Ilär bireligger således inte något vådaverk i egentlig mening. Grundprincipen fiir ansvarigheten var förhandenvaron av ett visst, av lagen in casu angivet kausalsammanhang mellan en persons handlande och inträffad skada. För flere av de ouppsåtliga rättskränkningarna har handlandets farlighet ansetts karakteristisk, och vådaverk har sedan enligt min mening på den grund blivit en sammanfattande benämning på hela komplexet. Sedan vi nu tagit en systematisk överblick över de svenska landskapslagarnas stadganden om ouppsåtliga rättskränkningar, komma vi till frågan, om skillnaden i avseende å påföljden mellan en uppsåtlig och en ouppsåtlig rättskränkning går tillhaka redan till hednatiden eller inte. Såsom jag redan förut nämnt finner man, att där den centrala statsmakten var svag, blodshämnd i formen av ältfejd spelade en stor roll. Så var i Norden särskilt förhållandet på Island under sagatiden, och då togs vid privata uppgörelser inte hiinsyn till om gärningen var uppsåtlig eller ouppsåtlig.'’” Vid sådant förhållande ligger del nära till hands att ställa uppkomsten av skillnaden mellan uppsåtlig och ouppsåtlig gärning i samband med den centrala statsmaktens växande inflytande. Så f()r äldre tysk rälls del helräffande de flesla ouj)psålliga rätlskränkniiif'ar Ludkvig, Reiträf^e ziir Geschichte der unerlaiil)len Handlungen im älterea deutschen Recht, n)‘jr). s. 12. 5® 1 niitl tidigare a.a. -s. 21 f. har jag i denna fråga uttalat en från den ovan anförda i myckel avvikande uppfattning, vilken härmed frångå.s. Se ovan s. 27. 4
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=